Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Anita Jacobson: Det stora vintervemodet rullar in över mig

Och där slog det stora vemodet till. Rullade in över mig som en fet jävla Volvo, precis som i reklamfilmen för något år sedan. Och jag låter mig slås till marken och nedslagen ser jag hur bilen fortsätter sin färd, oberörd, för jag är ändå ingen som faller för reklam. Ser upp mot den svarta vinterhimlen och snön som faller genom mig som ett lod till min barndom och känslan av att färdas i rymden. Och klangen av ensamhet. Den som värker än.

Vet inte varför jag gärna vill minnas mina snöbyggen. Djupa tunnlar i snöhögar. Ett idogt grävande för att komma in och genom och ut. Paniken om man fastnade. Doften av våta vantar. Tidlösheten. Kylan. Kanske syrebrist? Men man tog sig alltid ut. Man kom alltid in, i värmen – rosenkindad. Ingen hade oroat sig, allra minst mamma, man gjorde inte det på sjuttiotalet.

Men nu ska vi vara glada och slå i glasen! Det är köpfest på stan och alla har sina spenderbyxor på. Minns när du sa så – att du hade dina spenderbyxor på och vi var på OBS-varuhus i Handen och jag fick välja precis vad jag ville och du köpte mig ett par röda längdskidor av märket Karhu och stavar och pjäxor därtill. Och visst blev jag lite stolt över att det var ett par Karhu även om det inte var något vi skyltade med men nog slog allt finskt an i en med en särskild klang, det gjorde det.

Och det visade sig vara ett fint märke som var vallningsfria, en nyhet på åttiotalet, men det där förstod du dig inte riktigt på och gjorde som du alltid gjort och brände in valla. Det gjorde ont i mig att du hade gjort något så korkat. Mina nya skidor! Jag blev både arg och ledsen. Plasten på undersidan hade smält en aning och blivit ful av värmen och allt kändes förstört. Men till slut accepterade jag läget och skidade glatt iväg utan fäste och skidorna finns kvar än men pjäxorna är för små.

Stjärnhimlen – våra kvällspromenader där du pekade ut Orions bälte, Cassiopeja och Lilla och Stora björn. Allt finns där och våra blickar färdas fortfarande. En tröst att tänka så.

Din stora tunga pappakropp och jag, vi gick där tillsammans och det fanns alltid något att prata om. Du kunde det där med att berätta historier. Allt du varit med om blev till äventyr. Dina resor och din barndom. Och ja, jag är nog lite likadan och mina barn tycker att allt jag berättar låter så spännande – historier från en tid då man inte ens hade någon mobil utan ringde från en telefonkiosk.

Fint att landa i det som en gång var. Se tillbaka och känna att allt finns kvar inom en. Att man är den man är för allt man varit med om, på gott och ont. Och nu lämnar oss det gångna året och med flera jublande "Äntligen!" så som ”me too" och ICAN och en förhoppningsvis kommande samtyckeslag. Det känns både gott och hoppingivande. Vi går en ljusare framtid till mötes.

Jag sätter mig upp och tänker att jag minsann ska rapportera in den där Volvon för vårdslöshet i trafik och minns registreringsnumret: PMS 848.

Anita Jacobson, poet och estradör

Läs mer av Anita Jacobson: Helgen då vi var starka och sa ifrån

Läs mer om Anita Jacobson: Skamlösa Systrar berättar om kärlek