Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Äpplen med variationer

Konstrecension
Måleri av Eva Nilsson
Storgatan 2
23 - 29 november, 7 - 13 december, kl 17 - 19

Munmålaren Eva Nilsson i Sundsvall har flyttat in i en etta med ateljé och allt. Nu öppnar hon till och med sitt all inclusive-boende som utställningslokal ett par timmar om dagen i två veckor.

Som tur är är hon småskalig i sitt bilduttryck och får rum med mycket på liten yta. Hon är osannolikt noggrann, målar sällan med fotografier som förlagor utan hellre "riktiga" modeller - frukter tillhör favoritmotiven, liksom porträtt.

Fina är hennes parafraser på gamla mästare som samtidigt är deras porträtt; samma mjuka teknik, samma ljusspridning och samma färgskalor, brungrått för Velazquez och den leende Goya, klädd i skojarhatt; rosabrunt och blekhyllt för Rembrandt. Syskonbarnet som litet ger mig associationer till 40-talet och dess unga reklamvärlds blekt färgskalor.

I klassisk stil går en av utställningens mest utsökta bilder, "3 apples". I de tre frukterna, exponerade på en sammetsduk, finns en häpnadsväckande mjukhet och noggrannhet i varje rynka i sammeten, varje blänk eller fläck i de röda och gyllene äppelskalen, vars exakta form blir sista pusselbiten i en total perfektion och harmoni. Något liknande nås i ett par andra frukter också, bland annat ett päron som inte är grönt utan ljusgult och rodnande. Om man någon gång ätit ett sådant päron vet man att färgvalet är på pricken.

Äpplena med varsitt spelkort i sällskap söker något annat - variation, inte perfektion. I massor av upplagor av samma äppelsort, men inte samma äpple, lär hon oss att se små skillnader; att måla ett för varje kort i leken är kanske ett sätt att hålla ordning på antalet, eller lägga till ett stänk av humor och upprätta samlarserier.

Detta envisa fasthållande vid äpplet som visuell glädje, ihärdigheten i att betrakta det gång på gång och alltid se något nytt, är ett nästan österländskt budskap om kontemplation. En stilla påminnelse om den rikedom som står att finna i att betrakta en enda punkt av världen i stället för att försöka samla på sig ständigt mer av den, som i vår intrycksslukande och bildkonsumerande tid.