Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Arbeta längre

Annons

En människa kan inte arbeta under hela sin livstid. Den första delen utgörs av barnaår. Den sista utav ålderdomlig svaghet. Men under de friska och starka åren däremellan bör man jobba och därmed försörja sig själv. Hur stor del av sin livstid som människor arbetar avgör storleken på samhällets välfärd.

Det är detta självklara samband som Långtidsutredningens huvudbetänkande påminner om, presenterat av finansdepartementet i fredags. Problemet är att vi arbetar en allt mindre del av livet. Och problemet blir allt större i takt med att medellivslängden ökar och folkhälsan förbättras samtidigt som forna dagars pensionsålder i allt väsentligt behålls. Och det underlättas inte av att studenterna examineras allt senare.

Den effekt som detta får är inte svår att räkna ut. Den ekonomiska tillväxten försvagas. Välfärden försämras. Efter några decennier av en pensionsålder på 65 år är vi nu tillbaka på 67 år. Det är samma ålder som sattes i och med den allmänna pensionsåldern infördes 1913. Att föreslå att pensionsåldern nu höjs efter snart ett sekel borde därför inte vara kontroversiellt.

Långtidsutredningen pekar också på att det svenska utbildningssystemet är ineffektivt. Men innan man – eventuellt - behöver införa avgifter för högre studier, som utredningen föreslår, bör enklare och mer självklara åtgärder genomföras först. Det tak som gäller för hur mycket en student får arbeta innan studiemedlen trappas ned – fribeloppet – bör tas bort. Fribeloppsgränsen hämmar ett viktigt arbetsutbud i form av timvikarier inom vård, handel och liknande som studenter ofta kan utföra. En tredje studietermin på sommaren är rimligt att införa. Kraven på studieinnehåll kan på vissa kurser och linjer ökas.

På så sätt skulle utbildningstiden kunna kortas och studenterna snabbare komma ut i arbetslivet. Något som vore till gagns både frö samhället i stort och för den enskilde.