Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Arbetet som anhörigstödjare – att sätta guldkant på andras dagar

"Åh, vad glad jag är att ni finns! Tänk om jag vetat om det här tidigare".
Det får inte många höra på arbetet.
Men Anna-Lena Nilsson Wedmark och Ann-Sofie Torstensson möts av det när de åker ut och avlastar dem som vårdar anhöriga i hemmet.

Sundsvalls kommun har två anhörigstödjare, en verksamhet som pågått sedan 2007 men ändå är okänd för många. Den som vårdar en anhörig och behöver få tid att besöka läkare, träffa någon vän eller bara vila en stund kan ringa och få hjälp av dem. Avlösningen är en kostnadsfri service som den anhörige ringer och bokar.

– Det blir guldkant för alla. Vi kan göra något extra med den som behöver hjälp, den anhöriga får egen tid och vi får möta fantastiska människor där vi känner att vi gör skillnad. Känslan att man gjort någons dag är fantastisk, säger Ann-Sofie.

Men de tvingas säga nej också, för tiden räcker inte till. De bedömer att det skulle behövas en tjänst till för att kunna klara efterfrågan.

– De anhöriga som tar hand om sjuka behöver allt stöd de kan få och möjligheten till avlastning, säger Anna-Lena.

Läs även: Så sa partierna om äldreomsorgen före valet.

Fast till sist orkar de inte och det är då anhörigstödjarna rycker in.

Läs även: Våldet ökar bland äldre.

– Det är ju ofta gamla människor och de kan behöva uppsöka läkare eller går själva och får sjukgymnastik eller någon behandling.

Anhörigstödjarna försöker också ordna månadsträffar när det finns möjlighet. Många blir isolerade i vårdsituationen och att få träffa andra som lever likadant blir ett stöd.

– Ibland hittar de igen gamla vänner från ungdomstiden. Sådant är härligt, säger Ann-Sofie.

En av dem som får stöd är Birgit Rollmar. Hennes man har fått stroke två gånger och närminnet är borta så han kan inte lämnas ensam. Dessutom behöver han träna på att gå. Så två gånger i veckan kommer en av dem i 1,5 timme.

– Det är mina änglar som kommer, de är så underbara de här flickorna. De tar promenader med min man eller tar honom till träningslokalen, han älskar dem. Jag klarar inte av det sju dagar i veckan. Det var en lyckoträff att vi träffade de här tjejerna.

De dagarna får Birgit en chans att pusta ut. Fast den dagen vi träffas har hon tvättat och strukit och ska baka bullar.

– Det blir ändå ett andningshål. De här tjejerna betyder jättejättemycket. Och de peppar mig också om jag är låg, de är riktiga pärlor, säger hon med eftertryck.