Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att älska och bli älskad

Annons

Alla förtjänar att älska och bli älskade. Det måste vara utgångspunkten. Det är en förutsättning för att vi ska orka finnas till, att känna mening i en värld som i sig är meningslös.

Det kan finnas perioder då både vilja, behov och möjlighet saknas och vi kan leva under oviljans eller det omöjligas räckvidd och stå ut med det för att vi måste, eller till och med vara tillfreds med det, men själva vetskapen om att det en gång kommer att vara annorlunda – insikten om grundförutsättningen – måste finnas där.

En sådan period kan vara efter en separation, frivillig eller ej. Men tiden går, och så småningom börjar det bli dags. Att lämna det mörka, fuktiga hålet man förpassats till. Att gå vidare, att söka nya vägar, ny kärlek. Att resa sig och borsta dammet av axlarna, höja huvudet och se den där stigen uppför berget, upp mot toppen. Där utsikten är som vackrast och livet leker.

Men även om tiden är mogen, och känslorna på rätt plats, kan det vara nog så snirkligt att få till det.

Att träffa en ny partner när man fyllt fyrtio, femtio eller sextio, efter år av vana av någon annan. Att fläta samman liv när liv gått så långt. Att slå ihop ens eget liv med någon annans som kanske också har misslyckade livsprojekt i bagaget. Att få alla år av erfarenheter, upplevelser, besvikelser och intressen synkroniserade med en annan människas erfarenheter och upplevelser och besvikelser och intressen.

Allt detta som är jag. Hur ska jag kunna förklara? Hur ska någon annan kunna förstå?

Därför kan det kännas säkrare att vara kvar på botten. Tillvaron är ganska enkel där. Kanske inte så mysig, men trygg på sitt sätt. Man vet vad man har medan vandringen uppåt är full av fällor. Man kan gå vilse, man kan ta ett felsteg och stuka foten, man kan till och med halka, rulla nedför slänten och slå huvudet i en sten. Och i bästa fall landa på samma plats där man började.

Man sitter kvar och slickar sina sår en vända till, trots att det egentligen inte behövs. Man tänker att ja, ja, jag fick ju ett antal bra år, jag kanske inte kan begära så mycket mer. Jag tror jag stannar. Här kan jag i alla fall sova hyfsat och barnen vet var de har mig.

För även om det inte verkar så i första anblicken finns det saker där nere som lockar. Hela världen känner sympati, man kanske är ett offer det är synd om, mer eller mindre utan eget ansvar, och steget därifrån till att göra ett aktivt val, att vara den som styr över sitt liv, kan vara svårt.

Det där är ju vansinnigt förstås. Men alls inte ovanligt, tror jag. Vi människor bär på så många rädslor, och de allra flesta av dem bottnar i oron för det okända. Då kan till och med en situation vi inte alls bett om, och egentligen inte vill vara i, kännas tryggare än att kasta oss ut i något nytt. Där man inte vet vart man hamnar.

Man måste våga vara modig. Igen. Och inte vara rädd för att ta stryk. Igen. För alla förtjänar att älska och bli älskade.

Mer läsning

Annons