Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Att förtränga är att förlänga

Annons

När jag var yngre tänkte jag ofta att det måste vara något fel på mig. När det hände sorgliga saker, som andra dröjde sig vid känslomässigt, lämnade jag dem ganska fort.

Jag förstod inte riktigt vitsen med att förhålla mig till sorgen som något som just drabbat mig, även långt efteråt. Att stanna vid tanken på det som redan var förlorat.

Det var inte komplicerat på något sätt, jag hade redan då en stark förmåga att se det som faktiskt finns kvar vid förlust.

Den förmågan har jag dröjt vid. Allt rasar inte då ”livet” rasar. Det är trots allt bara det som faktiskt rasar som försvinner för oss. Mycket finns kvar. Det är inget annat än just det som finns kvar som får oss på fötter igen. Det är därför viktigt att lyckas se och känna det, genom mörkret som faller efter varje ras.

Det här sättet att tänka har ibland skapat skepsis. En del människor har sett det som att jag möjligen bär en skräck inför smärta. Att jag skulle vara så rädd för sorg att jag förtränger den fullständigt.

Men att låta bli att förlora sig i smärta handlar inte om att inte förmå känna den. Det är inte smärtan som blir annorlunda, eller på något sätt mildras, av detta sätt att tänka. Det är lindringen som skyndas.

Att förtränga är att förlänga. Sorg kommer förr eller senare. Alltid som ett omak.

Jag stannar därför inte vid sorgen, men stänger heller ingen dörr, det finns inga dörrar i världen som kan stänga ute livet. Våra livssorger bär vi, ständigt, de påminner oss om sin existens, jag tänker bara att det blir lindrigare om jag inte fokuserar på dem hela tiden.

Min son sa en gång;

– Mamma, om jag kom hem utan ett ben skulle det ta dig tre sekunder att övertyga mig om att det blir bra. Ändå.

– Ja, det skulle jag.

För det skulle det. Förr eller senare. Och just detta, bestämmer vi själva.

Åsa Jinder