Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Att klara sig utan träpatroner

Ja ja, äpplet faller aldrig långt från päronträ´t, sa min mormor när hon satt på sin pall i köket under kvällsmaten.

Annons

Förmodligen kunde det passa in på det mesta men avsåg oftast att beskriva någon typ av nedärvd jävlighet som hon såg som bekräftelse på jordelivets ödesbestämda gång.

Frågan är om det hos såväl människor som hos landsändor eller städer finns mönster som går igen och reproduceras i generation efter generation? Hur de en gång har uppstått har för länge sedan glömts bort och om mönstren går att bryta eller är ärvda erfarenheter som tvunget måste släpas genom tiden är inte heller känt? Äpplet faller inte långt från päronträt.

Ta begreppet Gnosjöanda. Den har man talat om i några hundra år som ett kännetecken för driftighet och småländsk idoghet. I Västernorrland är Örnsköldsvik känt för sin entreprenörstradition medan Ånge, Sundsvall och Timrå i stället är förknippade med en lång era av underordning under mäktiga och rika träpatroner som skapade bruksandan. I röda Ådalen ytterligare ett mönster. Präglat av utsatthet och motstånd måhända och definitivt inte lika dyra vanor.

Att makt och pengar, i en för norrländska breddgrader oanad mängd, bildade grunden för det Sundsvallska DNA som präglades och byggdes upp under den stora expansionen 1850 – 1930 är utom allt tvivel. Under lång tid och så länge expansionen varade kunde det kanske också hjälpa oss. Ett slags immunförsvar för att värna vunna rikedomar men också som stärkare av identitet och självkänsla.

Frågan är hur detta DNA kan hjälpa oss idag?

Idag, när den industriella expansionen sedan länge har flyttat härifrån tillsammans med både träpatroner, familjer, huvudkontor och lysande förhoppningar och när inte särskilt många toppdirektörer längre taxeras i kommunen?

Hur gör vi då? Det här är ju något som de allra flesta ser och känner och som kan få de flesta av oss att åtminstone fundera. Vad ska vi nu luta oss mot när inte längre pappa patron är kvar i trakten? När inte heller industrin känns igen? Under 1000 anställda i produktion på Ortviken och huvudkontoret för Kubal – i Ryssland?

Ska kommunen bära oss nu?

Att vårt moderna samhälle utvecklas enligt helt andra premisser och modeller än under storindustrialismens era och till och med än under 1970-talet är tydligt för de flesta.

Att titta i backspegeln efter forna tiders storhet och framgångar kan aldrig leda oss rätt i försöken att hitta vägar för framtid och framgång. Idag ska vi in i ett nytt samhälle A.G (After Google) präglat av norrländskt, europeiskt och globalt samarbete och samverkan.

Då duger det inte att drömma om guldåldern då vi styrde världen och alla kom hit till oss för att se hur bra vi var. Eller att luta oss emot någon solid och trygg patron. Eller kommunen! Om det senare råder det i alla fall knappast någon osäkerhet. Även om det fortfarande finns enstaka som kanske önskar annat.

Min tro är att vi måste göra allt vi förmår för att bryta Sundsvalls genetiska kod. Visst var det en fantastisk tid då allt detta välstånd och denna härliga stad byggdes upp. Men nu är en annan tid då samhället måste byggas från ett annat håll. Ett samhälle som förmår öppna sig för ett mer lättfotat entreprenörskap snarare än de stora tunga industrisystemen. Ett samhälle som kan vara storslaget på andra sätt än att bara genom att skapa stordrift, sammanslagning och samordning.

Ska Sundsvall och Norrland leva kvar annat än som en kvarleva från förr med sina pittoreska lador sjunkande ner i pinnmon måste entreprenören snarare än industrialisten tillåtas styra utvecklingen. För detta krävs kanske något av en blodtransfusion. Särskilt för oss som så länge vant oss vid att någon annan hållit i taktpinnen och säkrat upp.

Det här kan låta lite ödesdigert men i nästa krönika kommer jag att vidareutveckla mitt resonemang. Min tes är nämligen att Sundsvalls genetiska kod, eller bruksanda, har haft influenser som är långt djupare än vad vi kunnat föreställa oss. Sundsvalls DNA har i sökandet efter det stora inverkat högst menligt på oss både vad det gäller hur vi vant oss att bygga upp såväl vårt offentliga som politiska liv.

En historia som är nog så intressant.

Läs mer av Tomas Melander

Dåtidens storhet skymmer sikten

Samtalet är vårt skydd mot ondskan