Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Att låta kroppen vara – eller köra 5:2-dieten

Ni vet de där intervjuerna med kändisar där de ska berätta om sina helger? Jag älskar dem.

Älskar dem för att jag blir så  levande då: avundsjukan triggas igång till max. För de hinner både ha sovmorgon, äta låååång frukost, yoga, vara närvarande med ungarna, åka ut till något torp, träffa tusen coola människor, dricka skumpa och ja, gör sådana där häääärligheter som jag också vill göra men inte gör.

Aftonbladets krönikör Oisín Cantwell läser också dem och skrev en rolig krönika som svar – hans helg var inte så fancy. Den gick mest ut på att låta bli att röka (vilket han inte lyckades med) och somna på soffan med tv:n som bakgrundsljud och i övrigt var det rätt sunkigt. Igenkänningsfaktor för min del som för första gången på 11 år spenderat en hel helg helt ensam. 

Det första som hände var sunket: att bara plocka in disk i maskinen kändes som ett jätteprojekt. Och den överfulla soppåsen blundade jag mot. Struntade i att slänga tulpanerna som var övervissna och ledsna.

Somnade i soffan både fredag och lördag kväll – utan att ha tvättat bort sminket och utan att ha borstat tänderna. Tjuvsnusade kopiöst. Åt massa godis. Och apelsinglass med chokladrippel. 

Och sedan kom det: Det där idisslade vikttankarna.

Att jeansen faktiskt spände runt midjan och har gjort det lite väl länge. Banta? Så jobbigt. Jag testade den där 5:2 dieten för några veckor sedan. Det var asjobbigt.

Tog mer glass och självömkade. Bestämde för att ta mig kragen och yogade lite för att bränna någon kalori. Blev hungrig. Åt fyra knäckebrödmackor med mycket smör och ost. Efter de mackorna tänkte jag dra ner på kolhydrater – för att bli lite smalare. 

Föraktade mig själv - för att jag inte har kommit längre än så här.  Att jag går på skönhetsnormerna om att smal är lika med snygg och lycklig. Jag borde veta bättre. Jag vet ju bättre!

Men det är inte så sablars lätt när en matas med smala smidiga kroppar och vikthets vart en vänder skallen.

Det är därför jag följer konstnären och radioprofilen Stina Wollter på Instagram.

För att jag behöver en annan bild av kvinnliga kroppar. Hon är femtio plus, har fött två barn och visar upp sin kropp som den är. Glad, hårig, mjuk, erotisk, arg, dallrande, påverkat av livet och framförallt i liv.

Jag avslutade min söndagseftermiddag med att läsa Göteborgspostens intervju med henne. Där kallas den rörelse Stina Wollter startade i höstas för en kroppspositivistisk folkrörelse. Det är ett fint ord.

Budskapet i Stinas halvnakna kroppsdanser bottnar i ett löfte hon gav sin syster som dog i anorexia. Stina Wollter lovade att dansa, sjunga, leva och äta för sin systers skull. Jag fick kramp innanför ögonen av tårar som ville ut och sedan gick jag och tog mer glass.

Kroppspositivistisk folkrörelse – det låter roligare än 5:2-dieten. Frågan är vad är som är lättast. 

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel