Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Att volontera bort sina rättigheter

Annons

Vi är många som reagerat på de hemska bilderna som porträtterar en flyktings vardag. Vi är många som blir arga, upprörda och som genast vill kasta oss till undsättning och söka arbete på platser där vi som mest behövs. Tyvärr missar media alltför ofta att porträttera hjälparbetarnas riktiga sida; ansikten präglade av de krassa villkor som normaliserats i vår strävan efter en bättre värld.

Alla som söker sig till farliga platser är införstådda med att det medföljer vissa risker så som krig, giftiga organismer, förödande sjukdomar och livsfarliga naturkatastrofer. Vi är alla på det klara med att det kommer att bli en tuff och ensam tillvaro eftersom platserna vi besöker vore alltför farliga för en familj att bosätta sig på. Det är så självklart med tanke på att man reser dit man är som mest behövd – och just för att det är så självklart blir det som en chock när man inser att det inte finns någon möjlighet till stöd.

För det är ingen hemlighet att detta yrke inte är något som alla klarar med hälsan i behåll. På grund av den allvarliga stress och traumatiska livsstil som hjälparbete innebär kommer 30 procent av oss att drabbas av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, en sjukdom som innebär depression och allvarlig utbrändhet.

Det är heller ingen hemlighet att PTSD bäst förebyggs genom att låta människor återhämta sig och genom att erbjuda stöd nog att hantera de hemska upplevelser som följer yrket. Många som vi hjälper i kris får hjälp med just detta, så varför finns inte den möjligheten som hjälparbetare hos en humanitär organisation så som FN? Vi ser samma saker, vi lever i samma verklighet och vi har de medel som krävs för att åtgärda problemet, men ändå innebär hjälparbete ett liv utan rättigheter.

Så till slut kan vi inte längre dölja vårt mående för vår arbetsgivare och ersätts i stället av någon ny som ännu inte hunnit uppleva de hemskheter som vi har upplevt. Kunskap går förlorad och års av erfarenhet slängs bort den dagen du inte längre kan leverera, eftersom att inget gjordes för att hålla din gnista vid liv.

Utan stöd är det nämligen bara en tidsfråga innan du faller dit. Jag blev själv sjuk i Malaria och PTSD, precis som mina arbetskamrater blivit innan mig. Det finns inget skydd i dag och vi är många som kan vittna om trakasserier, bristande stöd och som vill se en förändring. Det är upp till Sverige att ta hand om alla sina resurser, även de som inte är inom landets gränser. Sverige är ett av de största biståndsländer i världen, varför många hjälparbetare också är svenskar. Just därför borde Sverige prioritera frågan och aktivt kämpa för att införa mänskliga rättigheter även för FN:s hjälparbetare. Ingen ska behöva offra sitt liv eller hälsa för att göra världen till en bättre plats. Världen behöver hopp, inte mer kaos.

Charlotte Wibäck

Vd för Animech Communications

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel