Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Backholm Bohlin: En regering med stöd av mitten måste hålla Vänsterpartiet kort

Stefan Löfven (S) och Jonas Sjöstedt (V) meddelade på onsdagsförmiddagen att hindren för att släppa fram Löfven som statsminister är undanröjda. Samtidigt varnar Sjöstedt för att V kommer att fälla regeringen om den lägger fram förändringar av arbetsrätten eller införandet av marknadshyror vid nyproduktion. Det är centrala delar i den överenskommelse som slutits mellan regeringspartierna och C och L – om dessa inte drivs igenom faller själva fundamentet som regeringen bygger på. Då måste C och L omvärdera sitt stöd till Löfven.

”Vänsterpartiet kan inte jämställas med Sverigedemokraterna”, återupprepade Stefan Löfven (S) när han på onsdagens när han skulle släta över den skrivning som finns om att V ska hållas utanför

Det är sant. Inga partier kan rakt av jämställas eller jämföras med varandra. Men det finns två partier i riksdagen som i närtid har en mörk historia. För Sverigedemokraternas del handlar det om rötter i efterkrigstidens nynazism, för Vänsterpartiet handlar det om att man länge var ett lydparti åt kommunistregimen i Moskva. Och även långt efter att V formellt sett brutit med Moskva (något som Petter Bergner, tidigare ledarskribent på Sundsvalls Tidning skrivit om i sin avhandling ”Med historien som motståndare: SKP/VPK/V och det kommunistiska arvet 1956-2006”) så fortsatte partiet att ha nära relationer med kommunistledarna i Öst- och Centraleuropa (något som Magnus Utvik skriver om sin bok ”Partiet på kant med (v)erkligheten: en historia om solidaritet”).

Ett ovedersägligt faktum att Vänsterpartiet har en skamlig historia.

Den före detta partiledaren Lars Ohly var till exempel, enligt egen utsago redogjord för i Uppdrag Granskning, ledsen när Berlinmuren föll 1989 och han framhöll i debattartiklar att kommunistregimerna i öst spelade ”en positiv roll för den västeuropeiska arbetarklassens inställning till socialismen”. Han skrev också: ”Inskränkningar i  demokratiska fri- och rättigheter kan användas i arbetarklassens intresse.” Det är inte heller så att Ohly var en ensam galning i ett övrigt demokratiskt och frihetligt sinnat parti...

Visst är Vänsterpartiet ett annat parti i dag. Jag menar inte att V skulle införa ett proletariatets diktatur om de fick egen majoritet i riksdagen, men det är ett ovedersägligt faktum att Vänsterpartiet har en skamlig historia. Från vänster lyfts ofta fram att föregångarna till dagens Moderaterna var emot demokratins införande. Det är sant – men det är 100 år sedan. Centerpartiet har också historiskt haft djupt besvärande skrivningar i sitt partiprogram. Men då talar vi om 1930-talet.

En regering med stöd i mitten kan inte låta vare sig V eller SD få inflytande över politiken.

För Vänsterpartiets och Sverigedemokraterna är deras skam inte ett sekel gammal utan den sträcker sig in i vår tid. Lite nu och då avslöjas det hur Sverigedemokratiska företrädare uttalar och agerar rasistiskt och än många vänsterpartister har fortfarande svårt att ta ställning emot förtryck i socialismens namn, som när det sker i Venezuela eller på Kuba.

Ska Stefan Löfven kunna tillträda som statsminister på fredag och regera med stöd av den politiska mitten så är det inte bara rimligt, det är nödvändigt, att Vänsterpartiets hålls utanför. Det råder ingen som helst tvekan om att det finns två partier i riksdagen som har en djupt problematisk och skamlig historia i närtid. En regering med stöd i mitten kan inte låta något av dem få inflytande över politiken.

Den liberale debattören Fredrik Segerfeldt skrev i en artikel om Vänsterpartiets skamliga historia att syftet inte var att använda V för att normalisera SD, utan SD för att avnormalisera V. Det är en formulering, och en tanke, värd att återupprepa.

Löfven var noga med att betona att allt som inte ingår i den överenskommelse som finns mellan regeringspartierna S och MP och stödpartierna C och L är öppet för förhandlingar med andra partier (läs: V). Det måste i så fall även gälla i omvänd riktning. C och L kan med andra ord driva Allianspolitik i riksdagen på de områden där det inte finns en överenskommelse med regeringen.

Det kommer onekligen bli en spännande mandatperiod.