Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Backholm Bohlin om Jan Björklunds avgång: I sin sista strid fick han partiet att överge Alliansen

Annons

Jan Björklunds har efter 12 år som partiledare meddelat att han inte ställer upp för omval på landsmötet i november. Hans tid som partiledare för Folkpartiet/Liberalerna är ömsom vin, ömsom vatten. Det har länge varit tydligt att Björklund suttit på övertid. Länge var Birgitta Ohlsson den främste utmanaren, men efter att hon i fjol förlorade en maktkamp mot Björklund har hon nu lämnat politiken. Björklund har de senaste åren kunnat sitta kvar just för att det inte har funnits någon given efterträdare. Det är ett faktum som ännu gäller.

I sin sista stora strid fick han Liberalerna att överge Alliansen och stödja Stefan Löfven.

Här finns det anledning att vara kritisk till Björklunds gärning. Inte för att en partiledare ska välja sin efterträdare, men det hör till uppdraget att låta andra personer växa så att efterträdarfrågan kan lösas på ett smidigt sätt.

Jan Björklund kommer i huvudsak att bli ihågkommen för två saker: Dels att han som skol- och utbildningsminister med en dåres envishet försökte återinföra kunskap och ordning i svensk skola (även om resultaten visar att mycket återstår att göra). Dels för att han i sin sista stora strid fick Liberalerna att överge Alliansen och stödja Stefan Löfven som statsminister. Just om den sista punkten har det varit en uppslitande debatt inom L efter valet (där bland annat tunga namn som partiet ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson förordade Kristersson som statsminister). En majoritet valde till slut en S-ledd regering framför en M-regering beroende av Sverigedemokraterna.

Varför ska man rösta på just Liberalerna i en tid när många partier också gör anspråk på att föra liberal politik?

Det är också en fråga som i mångt och mycket kommer att påverka partiets utveckling de kommande åren. Liberalernas väljare definierar sig i högre grad än de centerpartistiska väljarna som borgerliga, hur ser dessa på det vägval som Björklund fick med sig partiet på? Enligt opinionsmätningarna ser det ut som att de straffar L, men det är förstås alldeles för tidigt för att säga något om detta ännu och opinionsmätningar ska som alltid tas med några rejäla nypor salt. Avgörande för hur väljarna kommer att agera blir rimligen hur Sverige utvecklar sig de kommande åren. Om de liberala väljarna inte inför valet 2022 kan se att L har satt en tydlig prägel på politiken under mandatperioden så är risken stor att partiet åker ur riksdagen.

Liberalerna har under Jan Björklunds ledarskap tagit tydlig ställning i ett antal sakfrågor – ja till Nato, ja till mer kärnkraft och ja till mer kvotering av föräldraförsäkringen, men det är inte alldeles solklart hur dessa knyts ihop i en sammanhängande liberal berättelse. Ett av Liberalens problem har varit dess ”storytelling” (om en marknadsföringsterm tillåts). Varför ska man rösta på just Liberalerna i en tid när många fler partier också gör anspråk på att föra liberal politik?

På den frågan måste Liberalernas nästa partiledare, vem det än blir, finna ett svar som har en klangbotten i väljarkåren. Annars riskerar L:s hundraåriga historia som riksdagsparti att vara över .