Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Barn och bilder vi inte får glömma

Bildens hus: Ceausescus barn av Kent Klich; till 3 mars.

En liten flicka slängdes bort på en soptipp. Hennes brott: hon var hiv-positiv. När hon återfanns hade råttor ätit på hennes fötter.
En av de bilder Kent Klich visar i utställningen \"Ceausescus barn\", som nu, för första gången efter Sverigehuset i Paris, visas i sin helhet på Bildens hus i Sundsvall.
Historien är diktaturens.
När det konstaterades hiv-smitta i Rumänien förnekades det av Ceausescu-regimen. Läkare som kände till sanningen vågade inte avslöja den. Det gjorde att smittan spred sig. Smittade sprutor och blod användes i sjukvården eftersom den kommunistiska regimen förnekat att smittan fanns i landet.
Barnen var bland de drabbade.
När Kent Klich fotograf med bakgrund som psykolog och speciallärare kom till Rumänien första gången 1994 hade smittan spridit sig. Den fanns bland barnen på de beryktade barnhemmen. Många av dem var döende, hoppat att överleva var litet.
Klich började dokumentera barnen. Han lekte med dem, fick kontakt och fotograferade. Många av barnen på hans bilder är döda i dag.
När han återkom några år senare hade situationen något ljusnat. Den totalitära regimen var borta sedan 1989, verkningarna av dess förljugenhet och förtryck började mildras.
En del av de barn han träffat tidigare är nu tonåringar, utbildar sig, förberder sig på ett liv som vuxen.
Men det är hoplösheten som präglar hans bilder. Utsattheten, den sista, oskyldiga resten av ett totalitär förtryck.
Kent Klich som tidigare fokumenterat gatubarn i Mexiko och livet för en prostituerad missbrukare säger själv att han väljer sina tunga ämnen av egna erfarenheter. Sitt eget arbete med utsatta barn innan han blev fotograf, minnen av hans polske far som satt hela kriget i ett nazistiskt koncentrationsläger. Han ser parallellen till de hiv-smittade barnhemsbarnen i Rumänien.
Hans bilder är till det yttre enkla; här finns inget av konstnärligt bildsökande. Klich är en utmärkt, djupt engagerad dokumentärfotograf och filmare.
Hans utställning blir omänsklig i sin tydlighet. Ändå finns här, också i själva bilderna, här och var ett hopp, en ljusning. En liten flicka, alldeles stilla i en lång korridor; det är som vilar hela livet likt en trygghet runt henne.
Men de flesta bilderna är påträngande och utmanande i sin dokumentära direkthet. Det är som skildrar Klichs bilder själva världens bottensats: de oskyldiga som drabbas av ett omänskligt förtryck. Här är det Rumänien, efterbörden till diktatorn Ceausescu. Det kunde vara vilken bortglömd vrå av världen som helst.
Det är styrkan i dessa bilder.
De manar oss att bli människor, världen att bli mänsklig.
Manar oss att inte glömma, ty om detta bör vi också berätta. Kent Klich gör det övertygande, som människa och som fotograf.