Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En hejdundrande och minnesvärd fest

Annons
I tre minuter stod en nästan knökfull Sporthall upp och klappade händerna.
Det var under de första tre minuterna och hade inte Joakim Kjellbom dunkat i reduceringen till 25 hade publiken fortsatt så länge som det behövts...
När det nu var dukat för SM-final på påskens sista helgdag tog Sundsvallspubliken chansen att njuta och bidra till en både hejdundande och minnesvärd fest. Och minnesvärt blev det. Med ett lyckligt slut (9087) som nog gör att de flesta vill komma tillbaka, kanske redan till nästa gång, på söndag.
Stämningen var också på topp långt innan uppkast. Innanför entrédörrarna ringlade sig biljettkön både lång och krokig med halvtimmen kvar. SM-final. Den första någonsin i en stor bollsport på hemmaplan. Väl inne i den gamla matcharenan såg det mesta ut som vanligt.
Till det yttre.
Vid en första anblick.
För visst var det väl mer folk än under den vanliga serielunken så pass tidigt? Och visst surrades det på ett alldeles särskilt, förväntansfull, sätt... Klubbdirektör Anders Jansson har alltid haft ett välutvecklat sinne för hur man tar hand om en stor idrottspublik, hur man skapar stämning och atmosfär. I går hade han inte missat chansen att bjuda in Selånger SK:s finalgäng från 1981 som hedersgäster. Dessa uppmärksammades av en annan aktiv stämningshöjare i Sporthallen, speaktern Håkan Persson. En fin gest, som gav en välmotiverad högtidlighet.
Och när det handlar om SM-final ska det förstås sjungas nationalsång. Det hör till och när den dessutom framförs som Tommy Rehn gjorde i går eftermiddag, ja då glömmer man snabbt och gärna alla malplacerade varianter i diverse hockeyhallar i tid och otid, land och rike kring. Även när det gäller matchbollsleveransen hade Jansson tänkt till. För vem kom med den orangefärgade matchkulan om inte före detta kommunalrådet Sten-Olof Öberg, mannen som i egenskap av idrottsälskande maktfaktor supportade Dragons under det tidiga 1990-talet, då den stora förvandlingen skedde. Förvandlingen från en basketförening i mängden i den stora KFUM-familjen till elitklubben Sundsvall Dragons med rätt att underhålla och med uppgift att också marknadsföra Sundsvalls kommun med dess nya symbol: draken.
När väl matchen kom igång blev ingen besviken. Södertälje med ex-drakarna JD Sanders och Peter Theisz låg ett litet steg före i den första perioden. Så kom ett Sundsvallsryck, som födde förhoppningar och gav halvtidsledning, 4236. Alex Wesby var planens kung och \"J.J\" Miller hade tagit befälet i guardmatchen. Det initiativet släppte han sedan aldrig, medan Wesby mattades något mot slutet, då Södertälje eller ska vi säga Jens Stålhandske jämnat ut matchen på nytt.
Den allra största anledningen till den historiska vinsten var dock ett gammalt beprövat vapen i Christer Stjernborgs lagbygge: returtagningen. Både i kvartsfinalserien mot Jämtland och i semifinalen mot överraskningslaget Akropol fick Sundsvallslaget slita hårt och ont under korgarna. Nu dominerade åter Dragons, som vann den matchen i matchen med klara 4030 och framför allt i defensiven utmärkte sig \"tvillingtornen\" Palm och Kjellbom, den här gången perfekt uppbackade, avlastade och understödda av laddade och viljestarka lagkamrater. Av dessa fäste jag mig främst vid Johan Sundberg, som under en sekvens under första halvan av matchen gick in och ersatte \"Jocke\" Kjellbom.
Det var förmodligen då egne produkten (!) hann med att vinna en viktig retur under egna korgen, lägga i två straffar av två möjliga, sätta några effektiva screener och över huvud taget buffla och puckla på tunga motståndare på ett sätt som kanska bara \"Big Hans\" Ortman gjort i Dragonslinnet tidigare. Det är ett bra betyg för en anonym, viktig pjäs i det här spelet. Täljehallen nästa!

Mer läsning

Annons