Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I dag får drakarna skämmas

Annons
Det luktade fortfrande tomtebloss när domarna blåste igång SM-final fem i Sporthallen, som än en gång var så fullpackad att det kändes kvavt och svettigt redan på uppvärmningen.
Allt var tillrättalagt för en ny show i den fram till i går jämnaste finalserien på många, många år.
Fram till i går, alltså.
För det blev match i...nästan en period.
Så långt höll "J.J" Miller klassen som spelfördelare och skytt.
Så långt hängde Mike Palm med någorlunda i returtagningen.
Och så långt gjorde lagkaptenen Adam Alexander ett hyfsat jobb i det tysta, ungefär som vi vant oss vid under det här minnesvärda slutspelet.
Resten av startfemman glömmer vi.
"Jocke" Kjellbom kom snett mest hela tiden i jakten på motståndare, boll och de där eftersträvansvärda returerna, medan Alex Wesby blev totalt bortplockad och när han någon gång kom loss missade han skotten. Utanför trepoängslinjen, på halvdistans och från nära håll.
Det var en bedrövlig syn och dessvärre blev det bara värre. Och värre. Och värre...
2129 efter en period blev 20-poängsunderläge, 3858, i halvtid.
Man trodde inte sina ögon.
Allt som gjort Sundsvall Dragons till ett värdigt finallag var som bortblåst. Puts väck!
Och jag som tänkt skriva snällt och vackert oavsett om det blev vinst eller förlust för att hylla föreningen, publiken, ja alla som medverkat till de här finalfesterna.
Men det finns smärtgränser.
Det är ju skillnad på förlust och förlust.
76100 är nakna siffror som avslöjar en avklädning som var både generande och smärtsam, vilket också publikreaktionerna visade.
Ju längre matchen led blev det allt tystare och när klacken slog på sin trumma och den alltid lika livfulle och optimistiske speakern försökte mana på de vilsna drakarna blev det bara pinsamt...
Det enda upplyftande, frånsett några sekvenser från den första tiominutersperioden, var bänkspelarnas attityd och insatser från mitten av den tredje quartern och framåt.
Rasmus Tordne, Markus Nordklander och Niklas Jönsson är en trio som har inte fått många minuter tidigare i slutspelet, men som nu luftades rejält, kämpade och gortde poäng.
Men kvalitetsmässigt räckte det förstås inte fullt ut för att matcha det som på förhand ansågs vara Södertäljes stora fördel: bredden på truppen.
För även Södertälje valde att vila sina stjärnor under långa stunder efter paus.
Efter den här utskåpningen är det omöjligt att tro på en vändning i Scaniarinken i morgon.
Hade matchen spelats i Täljehallen, så kanske, kanske.
Där var jag på plats under den första ligasäsongen för mer än tio år sedan, då Dragons fixade en slutspelsplats (åttondelsfinal) med matchens sista skott. Och där var jag på plats för en dryg vecka sedan, då det blev 20-ledning i den här matchserien, som sedan dess brakat iväg åt andra hållet.
Men nu spelas alltså den sjätte matchen i Scaniarinken inför bortåt 4.000 åskådare, och att döma av de två senaste matcherna avgör Torbjörn Gehrkes grön-vita manskap morgondagens SM-final just där.
Ett trist slut i så fall på en för övrigt mycket positiv säsong.

Mer läsning

Annons