Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Begåvade kvinnors kamp

Lena Carlsson: Selma, Anna och Elise

Brevväxling mellan Selma Lagerlöf, Anna Oom och Elise Malmros 1886 – 1937. Del 1 åren 1886 – 1913.

Litorina

Fröken Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf var tjugosex år den sensommardagen i augusti månad då hon första gången steg av tåget i Landskrona. Året var 1885. Examensbeviset från Högre lärarinneseminariet i Stockholm var i vederbörlig ordning ivägsänt till Elementarskolan för flickor där hon just skulle tillträda sin anställning.

Sin första bostad i staden vid Öresund hade hon på Östergatan, nuvarande Storgatan 10, hos familjen von Düben. Där trivdes hon aldrig. Efter ett år flyttar hon vidare till familjen Rönne och senare bodde hon i ett par rum på skolans vind – huset står kvar och är numera försett med en minnesplakett. Det var där uppe hon om nätterna skrev Gösta Berlings saga.

Som lärare var hon omtyckt av eleverna, även om hon ofta var disträ, trött efter de långa och slitsamma nätterna vid skrivbordet. Hon var inte alltför mån om att visa upp en prydlig och ordnad fasad. Kläderna kunde ofta vara i oordning, håruppsättningen stadd i stretande upplösningstillstånd och fingrarna fläckade av bläck.

I många äldre skildringar av Selma Lagerlöfs liv har de tolv åren i Landskrona ofta framställts i mörka och dystra färger. Ensam och missförstådd, ett geni omgivet av oförstående och litterärt ignoranta människor, mer eller mindre av ekonomiska skäl förvisad till landsorten. Under det senaste dryga decenniet har forskningen börjat korrigera den bilden. Men aldrig har Selma Lagerlöfs tid som lärarinna, som hårt och sammanbitet medveten ung författare, framstått tydligare eller mer levande än i den brevvolym som Lena Carlsson nu ger ut.

Det omfattande och vackra verkets titel är "Selma, Anna och Elise". Med underrubriken "Brevväxling mellan Selma Lagerlöf, Anna Oom och Elise Malmros 1886 – 1937". Denna första del – av planerade två – omfattar de tre kvinnornas korrespondens åren 1886 till 1913.

Anna Oom, som är den av väninnorna som Selma Lagerlöf tycks ha stått närmast, var även hon anställd som lärarinna, främst i tyska, vid samma skola. Breven dem emellan är öppna, sällan reserverade, utan fulla av ömsesidig tillit och förtroenden. De berör allt från vardagens trivialiteter, dess glädjeämnen och sorgliga tilldragelser, ekonomiska problem, omskakande och givande upplevelser, vad de läser och vad som sysselsätter deras tankar, inte sällan på ett djupare existentiellt plan.

Meningsutbytet med Elise Malmros, som var kamrer vid Rönnebergs Sparbank och en social eldsjäl och engagerad kvinnosaksaktivist, präglas av en litet högtidligare ton. Här härskar en större och mer respektfull distans, framför allt under de första tio åren. Vivi Edström skriver i sin utmärkta Lagerlöfbiografi: "Den av kvinnorna i Landskrona som kom att betyda mest för henne var ändå Elise Malmros." Efter att ha läst de tre kvinnornas brev blir bilden delvis en annan.

Genom sitt politiska och starka sociala engagemang var givetvis Elise Malmros viktig som inspiratör och förebild. Hon gjorde utan tvekan Lagerlöf uppmärksam på orättvisor, väckte medvetenhet om samhälleligt förtryck i skiftande former. Men den som Selma Lagerlöf vände sig till i förtroende och förtvivlan, med glädje och framgångarnas förtjusning, var oftare Anna Oom.

Anmärkningsvärt nog är Anna Oom den skickligaste och mest medryckande av de tre brevskrivarna. Hon lyckas förmedla känslor och intryck, och skildrar just inträffade händelser på ett ytterst levande och intensivt sätt. Även Selma Lagerlöf, som då och då försökte uppmuntra Oom att börja skriva skönlitteratur, såg det:"Egentligen är jag omöjlig i brefväg, jag ville så gerna, men jag kan inte skrifva sådana bref som du, det går öfver min förmåga."

När åren sedan går, och Selma Lagerlöf erövrar såväl publiken som kritiken och blir en uppburen och hyllad författare, förskjuts självfallet centrum. Men alla tre hade nära till den intimitet och vänskapliga närhet de en gång odlat när de levde i samma stad. Selma Lagerlöf förblev också intresserad av vad som hänt och skett i Landskrona. "Skrif och skvallra om allt", uppmanar hon väninnorna förväntansfullt.

Selma, Anna och Elise är långt ifrån enbart en bok för de som har ett särskilt intresse för Selma Lagerlöf. Den växer ut – inte minst genom de förnämliga kommentarerna, tidningsklippen, korten, fotografierna och utdragen ur samtida dokument och andra brev – till en bred tidsbild, en rik och intagande skildring av tre begåvade kvinnors kamp för att skapa sig utrymme i ett mansdominerat samhälle.