Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Behovet av blocköverskridande samarbete kommer inte att bli mindre

Annons

För drygt ett år sedan – den 27 december i fjol – slöts den så kallade Decemberöverenskommelsen (som snabbt fick öknamnet DÖ av dess kritiker). Därmed avslutades, för tillfället i alla fall, den regeringskris som blev ett faktum när Sverigedemokraterna i strid med praxis valde att inte lägga ner sina röster i budgetomröstningens andra omgång. Därmed uppstod den märkliga situationen med att en rödgrön regering styr med en borgerlig budget (lokalt i Sundsvall känns situationen igen från den förra mandatperioden, fast då med ett alliansstyre som fick styra med en socialdemokratisk budget efter att SD även här satt käppar i hjulen).

Min initiala kommentar hade rubriken "Löfven kvar – Alliansen vinnare i det långa loppet". Jag syftade då på Alliansen som en enhet och inte nödvändigtvis de enskilda partierna (även om jag påpekade att Moderaterna hade störst intresse av att befästa blockpolitiken). Som jag tolkade uppgörelsen var Alliansen beredd att offra i princip vad som helst för att hålla ihop sin koalition, till och med allt vad inflytande heter under resten av mandatperioden. Det var också därför jag redan från start var skeptisk till DÖ.

Nu fick DÖ som bekant inte ens fylla ett år, detta då Kristdemokraterna, med en ny partiledare i spetsen, valde att lämna överenskommelsen efter sitt riksting i höstas.

Min inställning är att det är bra att DÖ har fallit, även om jag gärna hade sett det ske på ett anat sätt. Nu lämnade KD överenskommelsen utan att presentera något alternativ till hur Sverige skulle kunna regeras. Mer rimligt hade varit, givet det parlamentariska läget, att allianspartierna hade öppnat för blocköverskridande samarbete för att förmå vänsterregeringen att bedriva en mittenpolitik i stället för att söka stöd hos Vänsterpartiet.

Det är obegripligt hur Alliansens strateger har tänkt när de hellre låter Vänsterpartiet få inflytande än att själva ta ansvar för att göra det bästa av situationen. Det är att sätta det politiska spelet före det politiska innehållet, vilket alla anständiga partier borde hålla sig för goda för.

Nu har vi de senaste månaderna sett några blocköverskridande överenskommelser. Både stora frågor (som överenskommelserna om försvaret och migrationspolitiken), och en del mindre frågor (som den tredje "pappamånaden"). Det är i grunden bra. Sverige måste kunna regeras också i minoritet.

Värt att komma ihåg är att den enda majoritetsregering Sverige har haft sedan 1968 – då S fick egen majoritet – är Fredrik Reinfeldts regering under mandatperioden 2006-2010. Alla andra regeringar har styrt landet med antingen så kallad hoppande majoritet (gör upp med olika partier i olika frågor) eller genom att ha ett formaliserat samarbete med ett eller flera partier fastän de inte ingår i regeringen (som när MP var ett stödparti till S under Göran Perssons sista tid vid makten fastän MP inte ingick i regeringen).

Det är fortfarande oklart huruvida regeringen kommer att hålla ihop under resten av mandatperioden. Skulle MP lämna regeringen kommer behovet av blocköverskridande uppgörelser inte att minska. Det är bara att hoppas att de borgerliga strategerna då har insett varför DÖ var ett misstag.