Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bilden av Gammelsverige

Jens Wahlstedt: Djur och natur på skolplanscher
Prisma

Annons

Alla lite äldre svenskar minns dem. Bredvid Elsa Beskow, Sörgården, Bullerbyn och Lönneberga har skolplanscherna bidragit starkt till att forma barndomslandets vackra Bondesverige.

Jens Wahlstedt är före detta generalsekreterare för Världsnaturfonden i Sverige och har tidigare gett ut böcker om skolplanscher. Här tar han upp sådana som avbildar djur och natur. Han har sökt hos museer, på dammiga vindar och hos privata samlare - för det är där planscherna numera finns, om de alls står att finna.

Skolplanschernas glanstid i klassrummen var 1920-1950. Sett i efterhand var det en fantastisk resurs som lades på den svenska skolan (Sverige var världsledande i tillverkning skolplanscher), inte bara i ansatsen utan också i kvalitén.

Skaparna var ofta riktiga konstnärer med namn som Bruno Liljefors, Nils Tirén, Harald Wiberg och Gerd Rissler. Djuren och växterna återgavs naturriktigt och i sina rätta miljöer: ännu år 1950 bodde ju hälften av svenskarna på landsbygden och barnen visste hur det såg ut. Men planscherna kunde också göras bättre än verkligheten och därmed fantasieggande: här kunde man samla sex-sju fågelarter i samma träd eller en hel blomsteräng på en kvadratmeter.

Under det tidiga 1900-talet var skolan fattig på bilder på ett sätt som den bildindränkta nutiden knappast kan förstå. Lärarkåren verkade under pionjärförhållanden, men blev ofta aktade medborgare och var för barnen en fläkt av världen bortom gården och byn, och när de krävde bättre undervisningsmaterial hörsammades ropen. I samma våg som planscherna kom också pedagogiska böcker som Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa, Verner von Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar samt Anna Maria Roos Sörgården och Önnemo.

Ur planscherna springer Småbrukarsverige fram; ett leende landskap med gårdar, hagar, björkdungar och vitsippsbackar, där förbuskning var ett okänt begrepp. När människor avbildas, till exempel på planscher som visar årstiderna på gården, råder inte samma realism som i djur- och växtriket. Tidsandan hyllade det moraliskt fostrande, och här är barnen duktiga, välklädda och rödkindade; de vuxna strävsamma, trygga och nöjda.

Efter 1950 blev de nyproducerade planscherna alltmer stereotypa och konkurrerades ut av illustrerade böcker, radio, tv och film. Mellan 1940 och 1980 halverades så den svenska landsbygdens befolkning, och den tid som planscherna förmedlade var plötsligt historia.

Men Jens Wahlstedt förmedlar också en mörk bild - av nutiden. Av en skola som inte längre ger barn grundliga naturkunskaper, vilket resulterar i vuxna som inte känner igen djur och växter och därmed har slutat att verkligen se dem. Av arter som står inför utrotning. Av en landsbygd som blir alltmer igenvuxen och förstörd av modernt skogs- och jordbruk. I mångt om mycket framstår vårt Sverige som ett kallhamrat, avsjälat och materialistiskt fabriksland.

Här kan man invända att bondesamhället inte heller var den idyll som planscherna visar - där syns inte röken av fattigdom, slit, sjuklighet och klasskillnader. Samtidigt har Wahlstedt en poäng i att det är oroväckande att avnaturiseringen av det svenska sinnelaget dyker upp i en tid då miljöfrågorna är viktigare än någonsin. Ids vi inte lära oss nämna växter och djur vid namn kommer en stor del av naturens skönhet att gå oss förbi, och kan vi då förstå vad vi håller på att mista?

Samtidigt behöver vi, för att orka ta itu med våra problem, inspireras av det som var gott och vackert hos gångna epoker. Här kan de gamla skolplanscherna (varav många finns återgivna i färg i boken) ge oss tillbaka en bit av det Gammalsverige vi alla bär i hjärtat och någonstans längtar till.