Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bilder som böljar runt en fråga

Konstrecension
Måleri och teckningar av Siri Kristiansson
Galleri 13 Art & Litter, Skolhusallén 13
7 - 21 november
Vernissage: 7/11 12 - 15
Öppet: on-fr 12 - 17.30, lö-sö 12 - 15

Annons

Vissa utställningar kan man tillgodogöra sig lika bra utan någon som helst bakgrund. Andra mår bra av ett tankesammanhang. Jag tycker nog att Siri Kristianssons tillhör den senare kategorin.

Hennes logik blir klar i perspektiv av att hon funderar över vår västerländska livsstil. Vi lever på ett sätt som vi vet inte är hållbart, men ändå fortsätter vi - vi är ju fast i ett system som vi som individer inte kan ta oss ur. För vissa leder medvetenheten till förnekelse, för andra kan skulden och maktlösheten bli så tung att den leder till depression. Och när vi frågar hur vi ska leva bättre får vi tusen motsägelsefulla svar.

Med den bakgrunden kan man se Siri Kristianssons abstrakta rum, det första man kommer in i, som ett kaos av obearbetade känslor där bildspråket spretar och söker. De ljusa tonerna kan stå för något positivt men också för förvirring, som ett vitt brus. Men här finns också humorn i "Käft", där man blickar rakt in i gapet på en hund, och en resolut handling i "Jag ångrar mig", med ett kraftigt vitt streck över de abstrakta formerna.

I mellanrummet, hennes "vita rum", har ordningen kommit in. Här finns teckningarna, hennes i mitt tycke bästa gren, i vackra blomsterbilder som andas trygghet och i konstnärliga gåtor. "Kluvenheten" är ett dubbelt ansikte av frid och bekymmer. "Bara bröst är sällan bara bröst" är kittlande flertydig. Fåglarna runt kvinnans huvud, sitter på henne och drar henne i håret - är hon Askungen med sina fågelvänner eller ser vi en förklädd version av Hitchcocks skrämmande fåglar? Hennes snurrande ansikte talar om osäkerhet. Tilltalande är också den lilla "Hopp" - en huvudlös kropp fångad i en hopp- eller fallrörelse. För mig berättar den att hoppet - i den andra betydelsen - ofta kräver ett språng bortom förnuft och erfarenhet.

Det tredje rummet talar om rörelse, men i mitt huvud klingar frasen från första rummet, "Första steget i en utveckling är acceptans", även här. Porträtten är slutna, neutrala; i "Velande vila" finns en svart fläck över kvinnans hjärta, som om hon givit upp sina egna känslor och väntar på svar utifrån.

Och kanske finns svaret hos den plirande, kloka kakaduan (Siri Kristiansson är skicklig i att återge djur). Fågeln som blir allvetande bara genom att vara fågel och inte ha några lösningar på världsproblemen. Kanske måste vi också vila i att eftersom allt är rörelse och processer kommer svaren till oss i sinom tid.