Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Blackie: Vi ska knocka publiken

I 30 år har han frontat gruppen som mest förknippas med den skräckimage bandet fick i början av karriären.
Blackie Lawless ger en mer nyanserad bild av det amerikanska hårdrocksbandet.
Nästa fredag spelar W.A.S.P. på Nordfest i Sundsvall.

Annons

Klockan är nio på kvällen när telefonen ringer. "Hi, this is Blackie".

Jo, det är sångaren i ett av de mest beryktade hårdrocksbanden på 1980-talet. Han låter väldigt trevlig och har på en gång genomtänkta svar på stora svävande frågor. Hur ser han till exempel tillbaka på en 30-årig karriär med W.A.S.P.?

– Det mänskliga psyket är speciellt. Vi fick se så mycket på så liten tid när vi turnerade. Det var intryck för fyra fem livstider att bearbeta, säger han.

När han tidigare i livet hade vanliga arbeten fick han rutiner och kunde ta in saker på ett annat sätt.

– På turné var det aldrig så. Stockholm, Paris, Rom, var är jag nu? Jag skulle kunna ha skrivit ett flertal böcker om den här tiden men det är så svårt att förklara. Det är för mycket information.

Har han förändrats något under de tre decennierna med W.A.S.P.?

– Oerhört mycket. Det är en ständig påminnelse. När du skriver en låttext, skriver du ner vem du är just då. Gör vi inte det slutar vi att växa och dör.

– Vi är reportrar både du och jag. Jag använder musik och skriver vad jag ser. Jag skapar för att få dig att tänka. Skulle jag inte göra det gör jag bara skivor, inte konst.

Är det någon skillnad på de texter du skrev i början och de du skriver nu?

– Det var mer abstrakt i början. Men på låten I wanna be somebody ställde jag samma fråga då som nu. Det är som om ju bättre mitt hantverk blir, desto mer linjära blir texterna. Som lyriker har jag blivit mer effektiv.

Något som hängt med gruppen sedan 1980-talet är liveframträdandena med tortyr och rått kött som slängdes på publiken. Det fick stort utrymme i debattprogram med Siewert Öholm och på många löpsedlar runt om i landet. Blackie hade några kompisar i Sverige som berättade för honom om hysterin som skapats.

– Det var en slags abstrakt teater som skulle vara en slags samhällelig kommentar. Jag gillade aldrig att vi kallades skräckrockband. Jag vill stimulera folk till att tänka. Vi slutade med de där showerna efter ett tag.

Blackie berättar att de inte tänker spara på hitlåtarna i Sundsvall. Den här turnén ska vara en hyllning och bara det bästa av det bästa ska spelas.

– Vi kommer att knocka publiken, säger han.

En av karriärens skivor har fått ett speciellt utrymme i showen. Crimson Idol framförs i en kortad version där även filmen har redigerats om.

– Det blir coolt. Den är som ett medley som inte slutar, ett rejält stycke. Dessutom är det 20-årsjubileum för den, säger han.

Idén till skivan fick Blackie 1986 efter att de spelat in en cover av The Whos The real me, skriven av Pete Townsend. När de fick en guldskiva för Headless children, som låten var med på, ville han ge den till Townsend och berätta om sin plan.

– Han sa att jag skulle vara försiktig och att en sådan här skiva bara gav dig problem. Han hade blivit ett nervvrak efter Quadrophenia och blivit helt likgiltig. Samma sak hände mig.

Jerker Ullerstam