Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kriminalvårdsinspektören: "Det finns alltid hopp"

Artikel 13 av 25
Bakom murarna
Visa alla artiklar

Innanför stängslet och stenväggarna på Gävleanstalten finns en grundmurad tro på behandling. Med hjälp av olika riktade program försöker personalen få klienterna att bryta med kriminaliteten.
– Jag tror att alla människor är möjliga att förändra, det är inbyggt i oss. Annars hade vi inte kommit ut ur grottorna, säger kriminalvårdsinspektören Henrik Holmgren.

Annons

Merparten av de intagna bor på de två behandlingsavdelningarna. Enligt Henrik Holmgren grundar sig behandlingsmodellerna på allt mer forskning och tester.

– Jag är glad att vi har den kriminalvård som vi har i Sverige. Varje enskild klient har en egen verkställighetsplan, vilket saknas i många andra länder. Däremot ligger Kanada i framkant och är en förebild vad gäller behandling.

Samtliga intagna utreds under de första veckorna på anstalten. Man synar behoven, riskfaktorerna och om de är mottagliga för behandling.

Henrik Holmgren är kriminalvårdsinspektör på anstalten i Gävle

Själv började Henrik Holmgren jobba inom kriminalvården 2003 och sedan dess har mycket hänt.

– En känsla är att många som tidigare fick hjälp inom psykiatrin nu hamnar på anstalt och orsakerna till det kan man fundera över. I mitten av 2000-talet kunde jag också möta klienter som var synligt påverkade här inne, men det gör jag inte längre, säger han.

Säkerheten har också förbättrats.

Återfall i brott och missbruk sker men Henrik Holmgren är hoppfull och tror att de medvetna satsningarna inom behandling och utslussning kommer få allt större genomslag.

–Av klienterna som frigavs från fängelse eller skrevs in i frivård 1999 kom 42 procent tillbaka till Kriminalvården inom tre år. Av klienterna som följdes från 2011 kom 31 procent tillbaka efter att ha blivit dömda till en ny kriminalvårdspåföljd, säger han.

Maike Pakleppa och Mikael Jonsson leder 12-stegsprogram på Gävle-anstalten.

Programledaren Mikael Jonsson arbetar med tolvstegsprogrammet.

– Inom den behandlingen är nog det första steget det svåraste. Det handlar om att personerna bör inse att de är maktlösa inför alkoholen eller drogerna och inte kan hantera sina egna liv. Efter att det är gjort så infinner sig ett lugn, de slutar kämpa och det är först när man är medveten som man kan göra ett val, säger han.

Insikten om att beroendet är en sjukdom är viktig och Mikael Jonsson håller inte med om att beroendet är något man alltid åsamkar sig själv. De bakomliggande orsakerna kan vara många.

– En del människor har abstinens från födseln och det finns exempel där föräldrar har begått övergrepp på sina barn. Ändå skyddar offren ofta sin pappa och mamma. De är så gott som alltid superhjältar i deras ögon.

Och även om en del klienter återfaller i både missbruk och brott tappar han inte tron på dem.

– Jag tycker om dem precis lika mycket för det, och en behandling är aldrig förgäves. Det höjer alltid en människas självkänsla när man har lyckats ta sig igenom det här programmet men det måste ses som ett livslångt projekt. Miljoner människor runt om i hela världen går på möten varje dag och det funkar, säger han.

Mikael Jonssons kollega Maike Pakleppa började arbeta inom kriminalvården 2004, först som vårdare och senare som programledare.

– De genetiska faktorerna är ingenting man tillskansar sig själv och återfallsrisken är en del av sjukdomen. Behandlingsprocessen är väldigt individuell och det är spännande att få vara med på den resan. Ibland handlar det om ett andligt uppvaknande men var och en väljer själv vad som är just den personens högre makt. Fördelen med tolvstegsbehandlingen är att det är en livsstil som ska underhållas och att den fortlöper på utsidan.

Programledaren Maike Pakleppa.

Nu går Maike Pakleppa en utbildning inom KBT.

– Oavsett vad man väljer för behandling handlar det om att lära känna sjukdomen och inse hur outhärdligt livet har blivit.

Både hon och Mikael Jonsson tycker att arbetet de utför känns väldigt meningsfullt.

– Det finaste man kan uppleva är när man träffar någon på stan som har tillfrisknat och kanske kommer gående tillsammans med sin familj. Det händeratt de kommer fram och tackar, säger Mikael Jonsson.

På nationaldagen hålls ett öppet hus på Gävleanstalten för personalens anhöriga med anledning av 30-årsjubileet.

– Kriminalvården är en myndighet i stor förändring och vi jobbar mycket mer strukturerat nu än när jag började. Vi är på väg mot en betydligt mer professionell organisation, säger Henrik Holmgren.

Enligt honom är det en omöjlighet att gå igenom ett program utan engagemang. Inför varje behandling skrivs ett kontrakt där klienten förbinder sig attställa upp på vissa grundläggande krav.

– Om kontraktet bryts kan personen placeras på en normalavdelning på vår eller någon annan anstalt, men då har vi förlorat, säger Henrik Holmgren.

Men det motsatta scenariot finns det också många exempel på.

– Fast dem vi lyckas med ser vi ju aldrig mer, säger han.

Alla artiklar i
Bakom murarna

Häng med bakom murarna

KRÖNIKA