Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Blir regionen det Alexanderhugg som löser landstingets problem?

Samtliga de fyra landsting som nu ska slås ihop till en norrländsk storregion har stora ekonomiska bekymmer.

Annons

Många av regionbildningens kritiker har riktat in sig på detta och menar att inget blir bättre av att man slår ihop fyra konkursmässiga landsting. Det är sant, om man antar att de slås ihop utan att några förändringar görs. I bästa fall kan emellertid en regionbildning vara det Alexanderhugg som löser flera regionalpolitiska låsningar som har funnits inom de fyra landstingen.

I Västernorrland har till exempel ingen majoritet, oavsett politisk färg, lyckats göra någonting åt det faktum att tre akutsjukhus med fulla jourlinjer uppenbarligen är för många och kostar för mycket givet det befolkningsunderlag som finns i länet. Splittringen mellan politiker i Ångermanland och Medelpad skär rakt igenom samtliga partier och det tycks omöjligt att nå någon enighet kring vad som måste göras. I stället för att välja och välja bort så har de folkvalda - säkert av politisk självbevarelsedrift - valt att driva igenom generella nedskärningar rakt över alla orter och alla verksamheter.

I Medelpad har fokus ofta hamnat på Sollefteå sjukhus och att det måste bantas, men i en ny regionbildning är det alls inte säker att sjukhuset i Sollefteå är det som ligger sämst till. När de stora kostnaderna för utomlänsvård försvinner så framstår det som enklare och mer logiskt ur ett vårdperspektiv att låta fler patienter åka från Örnsköldsvik till Umeå för vård än att dra ner på vården i Sollefteå, ett sjukhus som tjänar stora delar av inlandet.

Jag är mindre bekant med hur situationen ser ut och vilka problem som finns i de övriga landstingen, men det är inte orimligt att tänka sig att det också där finns låsningar av liknande karaktär som kan lösas upp i en större regionbildning. Samtidigt är risken stor för att en regionbildning som direkt inleder med att driva igenom snabba förändringar tappar legitimitet på de orter som skulle drabbas av nedläggningar.

Ändå måste en viktigt poäng med regionbildningen vara att landstingen tillsamman kan göra saker på ett mer effektivt sätt än var för sig. Samt att både beslutsrätten och utförandet av en del uppgifter överförs från staten till regionen för att på så sätt komma närmare de medborgare som påverkas.

Den senaste veckan har vi kunnat läsa hur reportrarna Ove Öst och Klas Leffler har besökt landsting som ansluter till Västernorrland för att se hur man där har gjort för att försöka lösa de ekonomiska problemen. Olika landsting har valt olika vägar.

I både Västerbotten och Jämtland har man till exempel ambulanshelikoptrar för att snabbt kunna transportera patienter över större avstånd i stället för att hålla sig med fler sjukhus. Det är en verksamhet som inte lär minska i betydelse när en stornorrländsk region blir verklighet och antalet sjukhus eventuellt blir färre.

I Gävleborg har sjukhuset i Bollnäs lagts ut på entreprenad och efter det både kortat sina vårdköer och förbättrat sin ekonomi. Finns det några lärdomar att dra av detta exempel för vårdens organisering inom ett blivande Stornorrland?

Givetvis har olika landsting och regioner olika förutsättningar och begränsningar, så också de fyra landstingen som nu ska slås ihop. Att försöka lära av varandra samt lyfta blicken och studera framgångsrika exempel från andra håll är en bra utgångspunkt för den nödvändiga diskussionen om hur sjukvården i en norrländsk region ska vara organiserad.

Läs också: Decentralisering ett måste för Stornorrland