Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Samtiden där ingen är behövd

/
  • En nedslående men sann samtidsskildring är Erik Helmersons
  • En värld där individualismen gått så långt att människor inte längre känner sig behövda. Det är vad Erik Helmerson skildrar i sin samtidsroman

Erik Helmerson: Den onödige mannen
Norstedts

Annons

En vanlig kritik mot den samtida svenska romanen är att där saknas samtidsskildringar. I brist på sådana upphöjs vanliga kriminalromaner, med sitt begränsade synfält på samtiden, till de enda verkliga samtidsromanerna. Åsikten dementeras bokstavligt av Erik Helmersons andra roman, Den onödige mannen.

Titeln kan tyda på någon avlagring i genusperspektiv men berättelsen är mer mångsidig än så. Den är ofta, nästan demonstrativt, samtidsskildrande, från språket till de händelser Helmerson berättar om.

Huvudperson är journalisten Peter Håkansson. En gång i tiden, när han var kvar på en lokaltidning, var han nära att få Stora journalistpriset för ett grävreportage. Nu sitter han på den stora tidningen och ägnar sina dagar åt att skriva notiser.

Hemma i förortsvillan lever han i ett allt mer isbelagt äktenskap med Ylva från Sundsvall och gör dagliga försök att få närmare kontakt med den femtonåriga dotter Sofi.

Mening och innehåll får hans liv med att ta en öl och sedan gå på fotboll med gamle vännen Carl, framgångsrik i affärer, konsultdjungelns konung enligt Peters uppfattning.

Ett helt vardagligt liv, skildrat med nästan minutiös exakthet. Tills en dag Peter går till simhallen med Sofi och hon blir antastad av några jämnåriga.

Då gör Peter plötsligt det han, skolans gamla mobbningsoffer, aldrig gjort: han säger ifrån, hotar med polisanmälan. Och, framför allt, han övervinner sin rädsla.

Det fortsätter sedan på läktaren nästan hemmamatch. De vanliga huliganerna kastar mynt och annat på bortalagets hörnläggare, Peter ingriper plötsligt och får hela hopen på sig. Halvt nedslagen tillkallar han en polis och gör en anmälan.

Därmed brakar helvetet löst.

Huliganerna försöker hämnas i nattmörkret hemma hos Peter och Ylva, hotar Sofi och skrämmer alla vittnen, till sist också Carl, att avstå från att vittna.

Den historien lägger sig som ett mönster över Helmersons skildring av ett samtida samhälle där moraliska värden inget betyder, där hot, trakasserier, både verbala och mer påtagliga, är vardagsmat.

Den bild Helmerson ger av det samtida samhället är mörk, dyster och skrämmande. Men framför allt trovärdig. Han avlyssnar varje samtal så exakt att romanen får drag av inspelning eller polisrapport, men bara till dess fördel.

Och det är där, i språket, mer än i den lätt skruvade ramberättelsen Helmersons nutidskrönika blir intressant och läsvärd.

Liksom i skildringen av den onödige mannen Peter, han som upptäcker att ingen egentligen behöver honom. Inte Sofi som lever sitt eget liv, inte längre Ylva som han mest grälar med, inte Carl som omedvetet eliminerat honom. Ingen annan, inte tidningen där han arbetar. Det är först när han bryter sin passivitet, först i simhallen, sedan på läktaren, han tycker sig vara behövd.

Även om också det slutar med misslyckanden. Ingen ställer upp som vittnen mot huliganerna, Ylva lämnar honom, Sofi flyr in i sitt tonårsliv. Inte ens när han reser sig och verkligen gör något behövs han.

En dyster bild av den samtida medelålders mannen.

Det är en utmärkt roman Erik Helmerson skrivit, lätt att känna igen sig i, nedslående som samtidsskildring, just därför intressant och trovärdig.

Annons