Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bohlin: Äntligen ett gammalt hederligt bråk mellan högern och vänstern

Annons

Opinionsläget har – i alla fall i den strida strömmen av mätningar – förändrats på senare tid. Sverigedemokraterna tycks inte längre öka i varje mätning, utan har etablerat sig någonstans runt 15-20 procent. Moderaterna har roffat åt sig ledningen, om man nu ska lita på opinionsinstitutens mätningar.

Det finns två förklaringar som ligger när till hands: Den första är att regeringen och flera av de borgerliga partierna har skruvat åt sin migrationspolitik betänkligt; spjällen är inte längre öppna. Den andra är att detta har lett till att fokus i debatten har flyttats från migration till integration. Det senare är en gren där SD:s politik inte alls resonerar med väljarna på samma sätt som partiets migrationspolitik gör.

Fjolårets stora våg av asylsökande ska nu slussas ut i kommunerna och i dess olika verksamheter, det kommer att bli en stor utmaning lokalt och regionalt. Det handlar till exempel om att skaffa fram platser och lärare med kompetens att undervisa i svenska för invandrare (SFI) i skolan och om att försöka få så många som möjligt att komma i arbete.

Hittills har den stora frågan i debatten varit den om sänkta ingångslöner. Det är en fråga som borde välkomnas av såväl socialdemokrater som de fyra borgerliga partierna. Det är nämligen något så familjärt som en klassik höger-vänster-fråga som tydligt skiljer de två traditionella blocken åt. Även om debatten sker med flyktingkrisen som fond så är det här de traditionella partiernas komfortzon. Det är ingen slump att SD knappt alls har hörts i debatten.

Vänsterdebattören Agneta Berge skrev nyligen i tidskriften Fokus: "Lyckas statsministern inte sätta bollen i krysset nu, så vetetusan om han förmår att göra det alls." Detta som en reaktion på att samtliga fyra allianspartier har lagt förslag om att på olika sätt göra det billigare för företag att anställa genom att sänka ingångslönerna.

Vi får väl se hur det blir med den där "bollen i krysset", men klart är i alla fall att den gamle fackbasen Stefan Löfven lär betrakta lönebildning och diskussioner om den svenska modellen som sin hemmaplan.

Det är ett faktum att det för många företag är viktigare att hitta rätt kompetens än att hitta så billig arbetskraft som möjligt. Utbildning är alltså ett måste, men det är välkänt att det är svårt för den som saknar gymnasiekompetens att få jobb i Sverige. Men den liberala debattören Isobel Hadley-Kamptz ställde i en krönika i Dalarnas Tidningar nyligen den relevanta frågan om 45-åriga flyktingar ska "plugga i tio år, med studiemedel på 10000 i månaden, innan man alls kan börja jobba?"

På ledarplats har vi tidigare argumenterat för att låglönejobb kan komma att bli nödvändiga om vi inte vill att nyanlända med låg utbildning ska fastna i ett långvarigt utanförskap, men det är ingen universallösning. Redan i dag går det för arbetsgivare att anställa nyanlända till kraftigt reducerad kostnad genom olika stöd, något som används i ganska liten omfattning. Det är inget större fel på tanken, snarare torde det handla om att stöden är för krångliga att ansöka om. Kanske kan en acceptabel kompromiss vara att i ett första läge förenkla denna typ av stöd så långt det är möjligt.