Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bohlin: Vem är det som står för klassföraktet egentligen?

Jag tänker på Erik Axel Karlfeldts dikt "Sång efter Skördeanden" – som lustigt nog handlar om en "Fridolin" och inte om en "Löfven" – när jag läser Per T Ohlssons kritik mot statsminister Stefan Löfvens banala språk.

Annons

Karlfeldt diktar:

"Han talade med bönder på bönders vis men med lärde män på latin."

Visst kan det tyckas vara något av en "storm i ett vattenglas" att det har blåst upp en stor diskussion om hur Löfven uttrycker sig. Men det är inte oviktigt. Som exempel tar Ohlsson statsministerns uttalande efter terrordåden i Paris nyligen: "Det är inte okej." Samma fras användes för att kommentera det faktum att Ryssland övat sig för en landstigning på Gotland.

Det är förstås inte okej med terror och ryska maktdemonstrationer riktade mot svenskt territorium. Det är faktiskt "Pretty fucking far from OK", som Marcellus Wallace säger i filmen Pulp Fiction .

Det är därför lätt att hålla med Per T Ohlsson om att statsministerns kommentarer inte riktigt fullt ut inskärper allvaret i situationerna ovan.

Det har inte saknats debattörer som har tagit Stefan Löfven i försvar. Den socialdemokrat som inte har förklarat att kritiken bygger på klassförakt finns nog inte. Anders Lindberg skriver till exempel på Aftonbladets röda ledarsida om "punschverandornas olidliga folkförakt."

Ändå undrar jag vem det är som verkligen visar upp sitt klass- och folkförakt mest: Den som tycker att man ska kunna ställa retoriska krav på en statsminister oavsett klassbakgrund eller den som bortförklarar slarvigt språkbruk med att Löfven är en arbetargrabb?

För inte tror väl de S-märkta debattörerna på något slags retorisk predestinationslära där svetsare från Örnsköldsvik är dömda till att för evigt uttrycka sig oprecist och slarvigt? Båda de tidigare statsministrarna Göran Persson (S) och Thorbjörn Fälldin (C) kom från enkla förhållanden men lyckades ändå uttrycka sig med språklig skärpa när så behövdes. Persson är rent av en av de skickligaste retoriker svensk politik har begåvats med, något man väl kanske inte kan påstå om Fälldin. Men det finns ändå ord och fraser av Fälldin som har gått till historien för att de var välfunna, detsamma kan man inte säga om Löfven. En mening innehållande Stefan Löfvens favorituttryck skulle lyda: "Mitt ingångvärde är att det inte är okej med käbbel".

Forskaren och retorikexperten Lena Lid Falkman säger i en intervju i Svenska Dagbladet:

– Löfven uttrycker sig på en låg språknivå, enkelt, och med talspråk. Fördelen med det är att det är folkligt och lätt att förstå. Nackdelen är att det inte alls upplevs statsmannamässigt, kanske till och med oseriöst.

Man måste helt enkelt ha flera uttryckssätt i sin retoriska verktygslåda. Här kommer Karlfeldt in i bilden igen, man kan inte alltid enbart tala på bönders vis eller enbart på latin. Kommenterar man allvarliga utrikes- och säkerhetspolitiska händelser så lämpar sig ett mer formellt språkbruk medan det i andra situationer inte alls är lika nödvändigt att vara så formell.

Att påpeka detta är inte ett uttryck för klassförakt, det är att ställa högst legitima krav på den som leder Sveriges regering och för vår talan.