Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Borde man leva som man vill eller som man tänker att man borde?

Annons

Att leva som man lär. Eller, i alla fall leva som man tänker. Som man tänker att man borde.

Borde man göra det?

Jag funderar en hel del över detta.

Som när jag bestämde att jag inte skulle äta något kött på hela september. Det höll i ett par veckor, sen var jag och en kompis ute och letade kantareller i en regnblöt skog i bara sneakers i flera timmar och blev så trötta och hungriga att vi tryckte i oss första bästa korv på Statoil till middag.

Det kändes rätt just då. Men efteråt kom tankarna. Jag hade ju verkligen bestämt att inte äta nåt kött på hela månaden. Är jag karaktärssvag? Har jag dålig impulskontroll? Eller är jag duktig på att leva i nuet och göra vad känner för just för stunden?

Kanske alla dessa tre.

Och när jag väl ätit kött en gång kastade jag självklart allt över bord och glömde bort min septemberutmaning. Ungefär som med nyårslöften.

Detta var så klart inte första gången. När jag skulle fasta åt jag både pizza och godis, jag fuskar i princip varenda vit månad och tittar på serier när jag borde vara ute i solen eller på gymmet – som alltid är min tanke. Mitt "borde".

I hemmet har jag en receptscrapbook som varit ungefär halvfärdig i ett par år, mängder med foton från resor jag gjorde för snart tio år sedan som ska framkallas, ett golv som ska bytas och en tavla jag skulle ha ramat in i våras. En väldans massa "borden".

Och nu är det oktober. Redan i augusti bestämde jag att jag skulle ha en vit månad i oktober. Det är alltid lagom när solen börja försvinna och mörkret tränga sig på och myskvällar inomhus hägrar.

Redan nu vet jag att jag kommer att misslyckas. Eller låt oss säga så här: Vid det här laget har jag (kanske) lärt känna mig själv så pass bra att jag inte ger mig själv några falska förhoppningar.

För gång på gång kommer jag fram till samma sak: Det är bra att sätta upp mål. Det är bra att ha ambitioner om hur man vill leva, det är bra att då och då ta krafttag mot det som drar ner oss och gör oss, eller i alla fall mig, deprimerade: Dålig mat, för mycket alkohol, för mycket stillasittande, för mycket planlöshet. Tristess och rastlöshet.

Men:

Om det där serieavsnittet, om den där köttbiten, den mörka lagern eller den meningslösa tristessen för tillfället lockar mer än höstsolen, den vegetariska korven, citronvattnet, löprundan eller scrapbookandet så tänker jag lyssna på hjärnan och hänge mig åt det. Även om det är långt ifrån vad jag borde göra, långt ifrån hur jag tänker att jag ska leva. Långt ifrån hur jag anser att jag borde leva.

Jag kommer att fortsätta sätta upp mål. Men jag tror att jag har lärt mig att inte bli besviken när jag spontant väljer att leva i nuet i stället för att nå ändra fram.

Linette Israelsson, ST-journalist med en ambition om en vit höstmånad.