Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bort med invandrarstämpeln

Sundsvalls Teater
America Vera-Zavala: Etnoporr
Regi: Mellika Melani
Scenografi: Sören Brunes
Ljusdesign: Lena Benneth
Medverkande: Sheraye Esfandyari, Marika Holmström, Sabina Hormuz, Bahareh Razekh Ahmadi

Att det är fel att tycka illa om invandrare har vi i Sverige blivit noggrant uppfostrade i. Däremot är det rätt att hylla "mångkulturen". Vi svenskar är minsann så toleranta att vi ska låta folk som kommer hit ha sin egen kultur.

Men att vi kan gå så långt i vår välmening att vi pådyvlar dem exotiska kulturer som de inte har är ett problem som det är hög tid att belysa.

Det finns barn som får en palestinsk flagga på bänken för att fröken är så ivrig att framhålla alla klassens "nationaliteter" - fast barnet aldrig har sett en palestinsk flagga. Mängder av mörkhåriga människor får dagligen frågan "Vilket land kommer du ifrån?" fast de är födda i Sverige. "Trivs du här?" säger vi för att intressera oss, fast de har bott här i 30 år.

Och dagligen, lyder texten i Etnoporr, kommer medier till förorten för att leta självmordsbombare, hedersmördare, stenkastare, slöjtjejer. Och offer. Det är etnisk pornografi, ett sätt att tjäna pengar på det som kittlar: något som avviker, något att förfasa sig över.

Pjäsen i sig är mer en manifestation än en pjäs, en sorts kollage av små scener upphängda kring ett tema där en av tjejerna funderar över att söka till Idol och hur det skulle bli om en invandrare vann. Kanske skulle hon till exempel kunna skapa en aktionsgrupp för befrielse av invandrartjejer?

Länge är det hela så löst att man undrar vad de vill säga. Att det parodieras friskt är uppenbart, och roligt blir det också många gånger. Här skojas med slöjor, mödomshinnor, Rinkebysvenska, oskulder och sex. Här är invandrartjejer som inte beter sig enligt fördomen, och en blond tjej som bryter tabut att det bara är invandrare som får driva med invandrare. Men mot vem är udden riktad? Det patriarkala förtrycket? Gammalsvenskarnas fördomar och okunskaper? Är aktionsgruppen själv en parodi?

Det oklara i formen vägs i och för sig upp av tyngden i budskapet. Mot slutet kommer programförklaringen: invandrare är trötta på att bli klappade på huvudet, undervisade i nedlåtande ton om hur vi gör i Sverige och ständigt påminda om att de är annorlunda. Invandrarstämpeln måste bort: Vi är normala. Vi hatar mångkultur. Vi är inga offer. Behandla oss som de svenskar vi är.

Det är på tiden att frågan ventileras. Sedan kan man försiktigt undra, som tjejerna glimtvis gjorde, varför kebab och pizza är svenskt men inte böneutrop och släktsammanhållning. Att gräva lite djupare i hur kulturgränser dras och varför är kanske ämnet för uppföljaren till Etnoporr.