Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fredrik och Elin har rustat upp fallfärdiga Pinkebogård – se förvandlingen

I den annars sömniga byn Gryttjen halvvägs mot Hassela är det full fart sedan Fredrik Hallstensson och Elin Malmsten flyttade in.
Gården behövde en total renovering.
– Vi har rivit ut nästan allt, rum för rum, säger Fredrik.

Annons

TV: Hälsa på i gården Pinkebo där Fredrik Hallstensson och Elin Malmsten totalrenoverar och njuter av livet.

På den nybyggda altanen står en härlig badtunna, i den sätter sig paret sent om kvällarna och vilar sina ömma muskler efter långa renoveringspass

– Tystanden är fantastisk här och de otroligt stjärnklara nätterna njuter vi av. Jag har aldrig sett så mång stjärnfall och satelliter någonsin, säger Elin och Fredrik håller med.

Allt började för lite mer än två år sedan då de träffades på stan för att äta lunch tillsammans.

– Då drar Fredrik fram ett prospekt på en fallfärdig gård och säger, titta vad jag har köpt, berättar Elin med inlevelse.

– Sen frågade jag ju om du ville följa med och titta, säger Fredrik och skrattar.

– Ja, det var snällt, säger Elin och skrattar.

Hemma hos Fredrik Hallstensson och Elin Malmsten.

De åkte till ”Pinkebogården” och Elin höll på att dö när hon steg in i huset. Det var inte lika lätt för henne att visualisera, det Fredrik såg och stället stank av kattpink.

– Men själva byn älskade jag redan sedan tidigare, säger hon hemlighetsfullt.

Fredrik hade inte den blekaste aning om att hon som liten besökt sin släkt här om somrarna när han slog till och köpte stället. Nu känner de båda att de hittat hem i sin gemensamma gård.

– Jag är uppvuxen i Sollefteå och min mormor hade 18 syskon. Flera av dem köpte stugor här och några flyttade sedan hit.

– Ja, och min bror bor i nästa by, säger Fredrik och pekar mot skogen och min syster och morbror har även de stugor här i närheten.

I samma stund vi öppnar ytterdörren känner man husets lugn. Det gamla ruffa möter det nya på ett inspirerande sätt. Trätunnan med årtalet 1778 inristat i locket, står mitt på golvet och buketten hälsar välkommen.

I hallen möts man av en riktigt gammal trätunna från 1700-talet.

Under trappen har Fredrik byggt sittbänkar längs väggen. Här sitter Katten kaktus och tittar nyfiket på oss.

Supersociala Margareta är familjens vovve, hon måste lukta, slicka lite och bli kliad innan hon lugnar ner sig.

– Vi öppnade upp mellan köket och hallen för att få in mer ljus, säger Elin och visar hur smart de tänkt när de planerade den nu öppna planlösningen på nedervåningen.

"Lite snett är också rakt" är devisen för Fredrik eftersom det inte finns en rät linje i den gamla gården. Han slängde ut vattenpasset och går på ren känsla när han snickrar.

Husets tidigare ägare lät kattor göra sina behov i huset, och därav kom jobbnamnet "Pinkebo".

– Till slut gillade vi namnet och nu får gården heta så. Men lukten försvann när vi rev ut precis allt, golv, innerväggar och tak. Eller känner ni någon lukt? frågar Elin.

Det gör vi inte.

Taket är klart, fasaden har inte hög prioritet i den långa listan av renoveringsprojekt. Färgvalet på huset är fortfarande inte bestämt.

När köket började bli klart tyckte Elin att det saknades förvaring. Hon funderade lite, ställde sig bredvid köksfönstret och sa:

– Här skulle vi haft ett skafferi.

Två dagar senare, hade Fredrik hittat och köpt en gammal spegeldörr på blocket. Reglat upp och finlirat med pärlspont. När Elin kom hem efter jobbet fanns där ett skafferi.

– Ett skafferi borde alla ha, säger de båda och öppnar upp och visar hur mycket som får plats.

Är det inte lätt att det blir för mycket, när allt måste renoveras?

– Nej absolut inte, man somnar med planerna och vaknar med dem. Tar man det bara lugnt, så hinner man. Vi har ingen deadline men vissa basfunktioner är ju skönt om det blir fixat. Annars är det bara ett slags kreativt skapande, säger Fredrik som hämtar sin energi från att vara igång i byggprojekt av olika slag.

– Vi är inga perfektionister, det skulle inte gå när man bor så här, säger Elin och menar att de under ett års tid levt mitt i alla renoveringsprojekt.

Precis i början var de i valet och kvalet att riva eller renovera huset. När de hittade de vackra flera hundra år gamla timmerväggarna och pärlsponten under många lager av "modernare" ytor, var valet enkelt.

– Det finns en själ i det här huset och den vill vi vårda, säger Elin.

Gårdens alla uthus har varit som en stor skattkista. De hittade en snickarbänk i rätt mått och såg möjligheterna:

– Nu ska vi "Ernsta", sa de och drog in bänken i köket.

– Vi kokade den näst intill i linolja, den var riktigt törstig, berättar Elin.

– Och satte på hjul så att man lätt kan rulla undan den. Men från första stund har den aldrig varit i vägen, säger Fredrik och visar de smarta hyllplanen som rymmer alla kastruller, grytor och stekpannor.

En snickarbänk i perfekt storlek fick agera köksö i bästa Kirchsteigeranda.

Nu kan de inte vara utan den, den går helt i linje i deras inredningsstil. Elin gillar tanken att allt inte behöver vara nytt och trivs i att återanvända saker till hemmet.

Fredrik håller med, men visar att det både finns diskmaskin, televisionsmaskiner och en rejäl gasolspis i köket.

– Det finns ingen anledning att leva spartanskt bara för att vi bor i en gammal bondgård.

I Elins dröm om att bo på landet såg hon höns och egna ägg till frukost. Så fort våren kom lärde hon sig allt om hönor och köpte in ett gäng.

Ann-Louise Hansson är en riktig liten gullhöna.

Nu kacklar det för fullt i hönsgården. När vi öppnar kommer nyfikna fjäderfän i olika former och färger fram och hackar på våra skor. Elin lyfter upp en av hennes "showgirls", en gråspräcklig halvnaken späd höna.

– Får jag presentera Ann-Louise Hansson, säger Elin. Det är Fredrik som döper alla våra höns och tuppar, de flesta stämmer in med hönornas personlighet.

Ann-Louise värper små gulliga ägg och likheten tillschlagerstjärnan är slående med lite fantasi.

Byn Gryttjen har berikats med två eldsjälar. Fredrik och Elin är på god väg att få Pinkebogården att leva upp och skina som den aldrig gjort tidigare.

Fotnot: På Instagramkontot @pinkebogarden dokumenteras gårdens förändring.

FLER "HEMMA HOS":

Christian Beijer: "För mig är vitt något som ska täckas med färg"

Cecilia är åttonde generationen på "Bullerbygården" – har förvandlat en gammal maskinhall till inredningsbutik

Marie ritade familjens exklusiva hus med utsikt över sjön Marmen

FÖR PLUS-KUNDER:

Marie har skapat sin oas – ett lyxigt badrum med spa

Varsitt rum på sju kvadrat – tvillingarna Meja och Gustav vill ha det lika men ändå olika

BILDEXTRA:

Fredrik hittade den rätta kökssoffan.
Gammalt möter nytt. Den timmrade väggen och en snygg inbyggd plats för stapelbar björkved.

I matsalen flödar ljuset eftersom de kapat bort stora delar av mellanväggarna. Taket stärktes upp med limträbalkar.

Kyl och frys flyttade till andra sidan väggen för att få mer plats för skåp och bänkytor i köket.

Många timmar av slit har resulterat i en fantastiskt hus.

Framsidan av gården. Det är dags för ett altanbygge.

En selfie av Fredrik.

Först in i köket var gasolspisen.

Hallon och vinbärsbuskar finns det gott om på gården.

Goda grannar och familjens nya traktor.

Med hjälp av internet kan de koppla upp sig och köra cykelrace mot människor i hela världen. Det här sovrummet kommer i framtiden bli ett träningsrum där den nya tekniken får ta plats.

Kaklet i köket är Elin väldigt nöjd med.

En gammal skänk som de hittat i gömmorna på gården gör sig bra i matsalen.

Katten kaktus har sin matskål under trappen.

En svart och en vit dalahäst var priset när Elin och Fredrik cyklade Siljan  runt.

De gamla tidningarna det hittat i väggarna har sparats och får vara som en liten fondvägg i matsalen.

Elin och Fredrik har massor av roliga anekdoter som hänt dem under byggets gång. Här finns det planer och energi.

Nytt möter gammalt.

Grannarna har levererat nybakta bullar.

Hallen är inbjudande och de platsbyggda bänkarna har Fredrik byggt.

En riktigt gammal trätunna står i hallen och sätter direkt riktmärket att här värnas om gamla vackra saker.

Hönorna har fått precis fått mat och Elin tycker det är lyxigt att bo på landet.

Rutinerade forwardens besked – diskutera silly season i #InsideTimråIK

Annons

Gata för gata – här finns dyraste lägenheterna och gräddhyllorna i Sundsvall: "Väldigt påkostade"

Annons

Följ med in i svenska racingstjärnans lyxlya – nybyggt med panoramavy över Indianapolis: ”Nästan för bekvämt”

Artikel 1 av 1
Indy 500
Visa alla artiklar

Välkommen hem till Marcus Ericsson!
Världsstjärnan bjöd in sporten i lägenheten i Indianapolis bara dagar före Indy 500 – och visade upp allt.
– Det är så amerikanskt det kan bli, jag trivs grymt bra, säger han.

Annons

Det ser mer ut som ett hotell än en lägenhetsbyggnad när man kliver in genom glasdörrarna som vetter ut mot East market street, mitt i stadskärnan i Indianapolis.

Två välskräddade herrar bakom en receptionsdisk, och längre bort i lobbyn tre silverglänsande hissar som på några få sekunder klarar de 24 våningarna upp till Marcus Ericssons lägenhet.

– Huset byggdes för två år sedan, det är otroligt fint. På femte våningen finns gemensamma utrymmen med biljardbord, shuffleboard, soffor, ett jättestort gym, en uteplats där man kan grilla och en stor utomhuspool, berättar Marcus entusiastiskt.

– Längst ned finns Starbucks och livsmedelsbutiken Whole Foods. Felix (Rosenqvist, förarkollegan) bor också i byggnaden, och han är inte så glad i att laga mat, men man kan beställa och få det utkört hit från alla restauranger. Man behöver i princip aldrig lämna huset om man bor här. Det är bekvämt. Nästan för bekvämt. Det är så amerikanskt det kan bli, allt ska vara ”convenient” här. Jag trivs grymt bra.

Marcus Ericsson bor på den 24:e i det 28 våningar höga huset på Market Street i centrala Indianapolis.

En liten hall leder in i ett kombinerat kök och vardagsrum med köksö. Här finns köksbord, soffa framför tv:n (”alla svenska kanaler via VPN, det är perfekt!”), en dörr till en liten balkong med förmiddagssol och – framför allt – en panoramavy som sträcker sig över två väderstreck. Planlösningen är öppen, väggarna, golv och tak är ljusa och solen strålar äntligen in genom fönstren efter en regnig förmiddag.

– Varenda pryl här inne är från Ikea. Mina föräldrar var med när jag flyttade över i början av januari och vi lånade en minibuss av teamet och åkte ut till Ikea fem dagar i rad och bara tryckte in grejer. Det kanske inte är världens ”styligaste” grejer, men man får verkligen valuta för pengarna, och man slipper åka till en massa olika affärer.

Marcus Ericsson tittar mest på hockey på tv – men är nöjd med att han också fått in alla svenska kanaler via VPN.

I den svarta tygsoffan sitter flickvännen Alexandra Zaitseva och ser på TV3:s kvällsprogram (det är eftermiddag, men Indianapolis ligger sex timmar efter Sverige). Hon är precis i slutspurten av studierna för att bli mäklare.

– Jag har läst här, och åkte hem och tentat av. Nu har jag varit här två månader i sträck, det är skönt. Jag ska hem och skriva den sista tentan i början av juni. Sedan får vi se hur det blir. Det är svårt att få arbetstillstånd i USA, men jag har inte jättebråttom att komma igång och jobba. Fast det är klart det vore skönt att ha något att göra på dagarna, säger hon.

På femte våningen i Marcus Ericssons hus finns gemensamhetsutrymmen med gym, biljardbord, shuffleboard, pool, grillar, soffor och mycket annat.

Under sina fem år i formel 1 hade Ericsson sin fasta punkt först i en lägenhet i Kumla och därefter i Örebro (den har han fortfarande kvar, men han har bara varit ”hemma” en vecka i år). Men det extrema resschemat gjorde att han väldigt sällan kunde sova i sin egen säng. I Indycar är livet helt annorlunda.

– Levnadsmässigt är det här mycket skönare. I F1 flängde man över hela världen, och det fanns aldrig någon fast punkt. Det kunde gå månader mellan gångerna jag var hemma, och under säsong var jag aldrig i Örebro mer än två veckor i sträck. Det var svårt att få till någon typ av vardag, säger Marcus.

– Här är det helt annorlunda. Det är intensivt här, vi kör 17 race på sex månader, men vi flyger ofta inte till dem förrän på torsdag morgon. Sedan kör vi fredag, lördag och söndag och så flyger vi hem antingen söndag kväll eller måndag morgon. Man är aldrig borta mer än fyra–fem dagar, så man kan ha en vardag här hemma.

Är det mer hållbart, tror du din karriär blir längre om du fortsätter här?

– Det är många gamla rävar i Indycar, som kört i nästan 20 år. Så det kanske ligger något i det. Det är också rätt skönt att kalendern är lite mer hoptryckt. Det tar slut i mitten av september, och sedan har man i princip ledigt oktober, november och december. En av de mest påfrestande sakerna i F1 var att säsongen var så lång: Man åkte på stenhårt träningsläger i början av januari, det var tester hela februari och sedan direkt iväg till premiären i Melbourne. Och sedan var det, förutom två veckors semester i augusti, fullt pådrag hela vägen fram till december. Sedan fick man fyra veckor, och så började det om igen. Men man ska inte klaga, det finns värre saker att göra ...

Nere på femte våningen finns ett välutrustat gym, där Marcus bedriver all sin fystränig.
Indianapolis realtivt lilla stadskärna med delstatskongressen i förgrunden.

Lägenheten i Indianapolis har två sovrum med tillhörande badrum. Ena sovrummet är ett gästrum där personlige tränaren och allt-i-allon Alex Elgh bor när han är på plats. Det andra är Marcus och Alexandras eget, utrustat med en walk in closet. Direkt till höger i klädkammaren hänger den signerade Colorado Avalanche-tröjan han fick av Gabriel Landeskog när han träffade NHL-stjärnan i samband med en match i januari.

– Vi har också varit och sett Columbus nu i slutspelet, och så var vi på allstar-helgen, säger Marcus som är stor ishockeyentusiast och aldrig missar en Örebro Hockey-match.

– Och nu när jag bor i rätt tidszon blir det NHL på tv nästan varje kväll.

Gabriel Landeskog har signerat en Colorado Avalanche-tröja åt Marcus. I utbyte fick NHL-stjärnan en raceoverall.

Vad gör ni annars när ni är lediga?

– Om jag ska vara ärlig så har jag ett rätt späckat schema även när det inte är race. Det är simulatorkörningar, media och sponsoraktiviteter. Jag är inte upptagen varje dag, men det är få dagar jag inte har något åtagande, säger Marcus.

– Det är som ett vanligt liv, man hittar på saker när man är ledig. En dag var vi till exempel på Indianapolis zoo, inskjuter Alexandra.

– Sedan har vi lärt känna lite folk som vi umgås med. Förutom Felix hänger vi med bland andra James Hinchcliffe, Alexander Rossi, Jack Harvey och deras tjejer. Rätt många av förarna bor här i Indianapolis, och det är skönt att få lite socialt umgänge, fyller Marcus i.

Hur ser vardagen ut?

– Oftast går jag ned och tränar på förmiddagen, sedan käkar vi lunch hemma, och på eftermiddagen åker jag ut till teamet eller gör ärenden. Det rullar på. Nu i maj har det varit ganska intensivt, jag har haft minst ett event varje dag sedan den 1 maj. Det är inte så att man sitter och rullar tummarna direkt.

Alexandra Zaitseva och Marcus Ericsson trivs i Indianapolis.
Marcus Ericssons hus ligger mitt i centrum. Längre ned på gatan skymtar man det 87 meter höga Soldat- och seglarmonumentet.

Indianapolis är huvudstad i Indiana, och ligger i det som kallas för mellanvästern. Storstadsområdet har över två miljoner invånare, men området är vidsträckt och stadskärnan liten, den påminner mer om en småstad. Centrum domineras av en handfull högre byggnader, delstatskongressen och det 87 meter höga Soldat- och seglarmonumentet som restes i slutet av 1800-talet. Några kvarter längre bort ligger NFL-laget Indianapolis Colts skrytbygge till hemmaarena – Lucas Oil stadium som kostade motsvarande över sju miljarder kronor att uppföra 2008.

– I vintras var man lite tveksam till staden. Det var iskallt, värre än i Sverige. Man ville knappt gå ut, och stan var helt död. Det är som att alla här går i ide på vintern. Men nu är folk ute och rör sig, det är mycket folk på restaurangerna, och det är jättetrevligt. Själva downtown är rätt liten, men väldigt mysig. Och det ligger förorter runt hela staden som har sina egna centrum, som kan vara ganska trevliga. Det går en kanal genom staden också, där det är jättefint om det är bra väder. Jag brukar springa där någon gång i veckan, säger Marcus.

Har ni fått några favoritrestauranger?

– Det finns några bra ställen. På Massachusetts avenue finns ett gäng restauranger, och så finns det förstås några bra steakhouse – det är ju USA ... Men det är jäkligt dyrt att äta ute, så ofta lagar vi själva.

Marcus Ericsson har en hyfsad utsikt från sin lya i centrala Indianapolis.
En liten bit av East Market street, den gata Marcus bor på, har döpts om till Ericsson boulevard under maj. Var och en av de 36 förarna som ställde upp i kvalet till Indy 500 har fått varsin gatstump i centrala stan.

Indianapolis är synonymt med sin motorsport. Det var här dess amerikanska vagga stod och det är stadsnamnets kortform, ”Indy”, som utgör första halvan i Indycar. Både serien och USA:s bilsportförbund har sina högkvarter, precis som uppskattningsvis 500 företag och team med racing som huvudsyssla. Branschen sysselsätter mer än 10 000 av invånarna. Och banan, Indianapolis motor speedway, tar in fler åskådare än någon annan sportarena i hela världen. Det är inte för inte man kallar sig för ”racingvärldens huvudstad”.

Några hundra meter från huset där Marcus bor ligger den här månaden Ericsson boulevard. 36 gator – eller snarare delar av gator – i centrala staden har den här månaden fått nya namn efter förarna i racet. ”Månaden maj” är ett begrepp här, då kretsar allt kring Indy 500. Det går inte att gå många meter utan att se reklam för tävlingen, eller något av alla sidoarrangemang. Som karnevalen som går genom staden dagen före loppet, där alla förarna deltar och som brukar få ut över 100 000 stadsbor ut på gatorna. Loppet lockar det tredubbla, minst, från hela världen.

– Som ny här kan man nästan inte förstå hur mycket det här betyder, både för teamen men också för alla amerikaner. Den här månaden är så helig, det är helt sjukt hur viktigt det här är för alla, säger mannen med boulevarden.

– När vi går ut blir man ofta igenkänd. Folk har koll, vet att man är förare, och alla vill prata om Indy 500. Det är bara roligt.

Vi tar hissen ned igen. Männen i receptionen hälsar glatt. Solen har börjat steka utanför, termometern visar plötsligt 27 grader efter förmiddagens tio. Sådär är vädret alltid här, förklarar Marcus. Omväxlande.

Det är tre dagar till race.

Marcus vid köksbordet. Han och Alexandra lagar en hel del mat hemma för att slippa äta på restaurang hela tiden.

Annons

Ung Sundsvallsbo dog av nätdrog – nu åtalas man i södra Sverige för dråp

Annons