Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hemma hos Miriam Parkman är det färgstarkt och vintage som gäller: "Har en stor förkärlek för 50-talets Kalifornien"

Miriam Parkman har rötterna i Härnösand men som tonåring ville hon därifrån – nu kan hon tänka sig att flytta hem på sikt. Att hon älskar 40-, 50- och 60-talet syns tydligt i den lilla ettan i Järfälla där hon bor tillsammans med sambon Matti.
– Jag älskar färg och har en stor förkärlek för 50-talets Kalifornien.

Annons

TV: Titta in i ettan som är inredd med retro och finess.

Som tonåring blev Miriam Parkman förälskad i vintagekulturen. En kärlek som håller i sig men som förändrats genom åren.

Miriam Parkman häller upp kaffe i finservisen Rosmarin från Rörstrand som hon köpt på Myrorna. I köksskåpen förvarar hon sitt retroporslin och genom åren har hon samlat på sig en hel del.

Dags för kaffe!

Miriams 40–60-talsfrisyrer har blivit hennes signum och sedan några år håller hon kurser i hur man gör vintagefrisyrer – och intresset är stort.

– Jag gör det för att jag vill se ut så här. Det är rätt praktiskt, har jag lagt håret så håller det ju i flera dagar.

Miriams 40-talslockar har blivit hennes signum och sedan några år håller hon kurser i hur man gör vintagefrisyrer – och intresset är stort.

Miriam växte upp i Härnösand och flyttade hemifrån direkt efter gymnasiet.

– Jag längtade bort hela min tonårstid, jag tyckte inte att det hände något i Härnösand. I efterhand kan jag tycka att jag hade en tråkig inställning, säger hon och ler.

Miriam experimenterade med olika klädstilar och handlade på loppis och blev djupt förälskad i vintagekulturen.

– Förut köpte jag på mig allt, nu väljer jag med större noggrannhet.

Hon startade den nu vilande bloggen Miriams Kafferep, en livsstilsblogg där skrev hon om vintage, outfits och bakning. Hon hade många läsare och det blev en kul grej.

– Det var lite så att jag ropade ut i det vida internetet för att se om det fanns fler som delade mina intressen.

Syslöjden blev ett andningshål där kreativiteten fick spelrum och under gymnasieåren på Hantverk, mode och design i Sundsvall, fortsatte hon att utvecklas.

Trasmattan i köket gjorde hon under gymnasietiden, inspirerad av sin farmor Margareta Parkman som alltid vävt. Färgerna i mattan kommer från en dagdröm om Acapulco. Orange och turkos är Miriams färger, de återkommer i det mesta. Till och med på ögonlocken.

På bordet står Palettblad i flera olika retrokrukor, hon brukar sätta dem i vatten för att de ska få nya rötter.

Lägenheten är inredd i vintagestil och vardagsrummets har delats av för att skapa en sovhörna. En bokhylla går längs hela ena väggen och i hörnet står sambon Mattis kontrabas. Möblerna är också hans och är en blandning av 30-, 40- och 50-talsmöbler. Bilderna på väggarna är gamla bioaffischer från olika westernfilmer.

– Jag har ju nästan alltid bott möblerat så jag har inte haft så mycket möbler, men jag gillar ju det här som tur är.

På en byrå står en filmaffisch som är Miriams, den köpte hon för många år sedan på Blå Porten utanför Härnösand.

– Den där Betty Grable- skylten har hängt med mig jämt och den markerar lite grann var jag bor. Där den står vet jag att jag bor. Jag flyttade in här efter jul och när den och mattorna på golvet var på plats så kände jag att: ”nu bor jag här”.

Vardagsrummet har en brokig mix av färgstarka textiler och möbler från 40-, 50- och 60-talet.

Miriam står på flera ben i arbetslivet. Förra våren gick hon ut den treåriga utbildningen på Handarbetets vänner, på Djurgården. Nu satsar hon helhjärtat på vävning och konstsömnad och tillsammans med sex unga kvinnor delar hon en studio i Årsta, Studio Supersju. Hon har ett butiksjobb men jobbar så mycket som möjligt i ateljén.

– Vi är en supergrupp, allt handlar om textil med olika inriktningar eftersom vi alla har olika bakgrund och skolor i bagaget, säger Miriam.

På den nätta soffgruppen ligger plädar och kuddar från Miriams resor. I höstas gjorde hon praktik på ett företag i Oaxaca i Mexiko och den färgstarka mattan under soffbordet kommer därifrån.

Den gula kudden har Miriam Parkman vävt med inspiration från sin vistelse i Mexiko.

Inredningsstilen är en blandning av svenskt 50-tal, med mycket teakmöbler och rena linjer och det flirtar lite med 50-talets Kalifornien med mycket trä, växter och brokiga mönster i starka färger. Inredning är ett stort intresse och hon längtar efter att bo större.

– Än så länge går det bra att få byta lite blommor och flytta lite på kuddarna. Jag har ju alltid bott i samma rum som vardagsrummet och det skulle vara skönt att ha separata rum.

Vad drömmer du om i framtiden?

– Jag hoppas att jag ska kunna väva mer. Vi tänker nog flytta norrut så småningom. Det finns inte en chans att jag kan köpa något här.

Miriams föräldrar har nyligen köpt ett hus i Nordingrå.

– Det är ett drömhus för under miljonen med havsutsikt, teak och öppen spis och allt som jag vill ha. Då kan jag inte köpa en sketen etta här för tre miljoner.

I sovavdelningen hänger Miriams kläder på en ställning. Hon lyfter fram en ungersk blus från 30-talet med fina broderier. Hon köper nästan alla kläder på second hand.

– Vintage håller ju fortfarande hundra gånger bättre, säger hon och hämtar en slitryajacka.

Tillsammans med sömmerskan Amanda Sharp har hon startat klädmärket Ethel Sharp. Ethel är Miriams andranamn.

– Vi bygger en slags karaktär av Ethel Sharp och vem hon var – en konstnär på 40- och 50- och 60- talet och det är hennes garderob vi efterskapar.

Hon fortsätter:

–Jackan har en typisk fritidsmodell, vi gör den med manchester och väv på ryggen. Den är lite skrytig och man får en kaxig känsla när man tar på sig den, säger Miriam och tar på sig jackan.

Tillsammans med sömmerskan Amanda Sharp har hon startat klädmärket Ethel Sharp. Insidan på jackan är vävd i rosengång och inspirationen till den fick hon från ett träd på Rotsidan i Nordingrå.

Studio Supersju har haft premiärvisning i en popup-butik på Galleri Fiberspace, ett galleri för textil konst på Söder i Stockholm. Där visade Miriam olika kuddar och en trasmatta i blått och rosa – laddad med symbolik – och en hyllning till sin farmor och mormor. Texten ”Vi ska fortsätta väva” lyser i knalliga rosa bokstäver i mattan.

– Trasmattan känns som en symbol för folkhemmet och alla kvinnor som har jobbat i det tysta.

Att skiljas från sina alster är inget problem för Miriam som sålde bra under dessa dagar. Dessutom blev Studio Supersju uppmärksammade av flera branschtidningar.

Miriam Parkman finns på Instagram under namnet @miriamethel

FLER "HEMMA HOS":

Jeanette inledde karriären i Sundsvall – nu inreder hon sitt drömhus på Lidingö

Följ med in i köket hos Årets kock: "Vi vill hem till Sundsvall och öppna restaurang"

Knasiga och lekfulla kontraster i keramikerns arkitektritade 60-talsvilla: "Det blir mer liv så"

Hennes hem är lyxigt, tidlöst och modernt – nu startar Erika inredningsföretag

Marie ritade familjens exklusiva hus med utsikt över sjön Marmen

Christian Beijer: "För mig är vitt något som ska täckas med färg"

Fredrik och Elin har rustat upp fallfärdiga Pinkebogård – se förvandlingen

FÖR PLUS-KUNDER:

Nicklas Nybergs lyxlägenhet – 170 kvadrat med extra allt: "Ingenting är gjort av en slump"

Marie har skapat sin oas – ett lyxigt badrum med spa

Eva har öppnat krog i sitt vardagsrum i Härnösand

BILDEXTRA:

Växterna ger liv till inredningen.

Som tonåring längtade Miriam Parkman bort från Härnösand, nu kan hon tänka sig att flytta hemåt på sikt.

Vid stringhyllan har Miriam en liten arbetsplats.

I Miriams färgstarka garderob finns spännande mönster.

Betty David-affischen har hängt med sedan Miriam var tonåring. ”Den där Betty Grable- skylten har hängt med mig jämt och den markerar lite grann var jag bor”, säger Miriam Parkman.

I köksskåpen förvarar hon sitt retroporslin och genom åren har hon samlat på sig en hel del.

Betty David-affischen har hängt med sedan Miriam var tonåring. ”Den där Betty Grable- skylten har hängt med mig jämt och den markerar lite grann var jag bor”, säger Miriam Parkman.

Miriam har vävt färgstarka kuddar under vintern.

Miriam och hennes sambo lyssnar mycket på musik. Den amerikanska countrysångerskan Connie Smith är en av favoriterna.

På ett av hyllplanen i stringhyllan har Miriam samlat minnen från Mexiko.

I sin skissbok samlar Miriam inspiration

Favoritfärgerna turkos och orange återkommer i både hemmet och garderoben.

På väggen hänger gamla bioaffischer från olika westernfilmer.

Sovavdelningen har delats av med en hylla mot vardagsrummet och på klädställningen hänger Miriams färgstarka garderob.

Lukas Sahlin: "Lös krisförhållandet med supportrarna nu, Polisen"

Annons

Den här krönikan publiceras i Sundsvalls Nyheter vecka 21.

Här om veckan såg jag Zlatan Ibrahimovics LA Galaxy ta emot Anton Tinnerholms New York City FC på plats.

På en arena utan ståplats, där supportrarna inte sjöng några sånger, där bengalernas ljus inte spelade bakom ett banderolltifo, satt jag visserligen bekvämt. På mjuka säten, med en aquafresca i mugghållaren, hade jag det bra. Det var härligt att gå hem från en fotbollsmatch utan träsmak i röven av fällstolarna – och till och med urinoarerna var väldoftande.

Men det saknades något.

Jag älskade det och njöt, som av en söt tiramisu. Men jag vill bara inte ha det till frukost, lunch och middag.

För det är så här: Svensk fotbolls läktarkultur är den bästa. Vi borde göra ett nedslag i tiden här och nu och komma ihåg att inte glömma det.

I Europa är det bara Israel (ja, Israel är europeiskt i fotbollssammanhang) som kan mäta sig med den svenska publikutvecklingen. I övrigt har publiken övergivit den inhemska ligan för bekvämligheten i mötet mellan ändalykt och soffkudde.

Fotbollsforskaren Torbjörn Andersson berättade för mig i höstas att den enskilt största faktorn till en hög publiksiffra är en stor och högljudd klack, som i sig själv lockar publik.

Med andra ord: När konkurrensen kommer från världens bästa fotboll, på världens bästa tv, i världens bästa soffa – är Allsvenskans unique selling point att klackarna fortfarande sjunger. Men som den typen av hängivna supportrar upplever det nu, med intima visitationer och förbud på förbud, av banderoller och bengaler, utan dialog med Polisen – känner de sig motarbetade.

Det samtidigt som problemen vi upplever i största grad pågår utanför arenorna. För hur mycket våld läktaren ser vi egentligen?

Därför är det beklämmande att det är läktarna som Polisen skapar ett förbudssamhälle.

Det satsas stora resurser på ett problem som är litet.

Dalkurd–Syrianska spelades inför tomma läktare, men bevakades av 76 poliser från flera olika distrikt, sju ridande poliser och en drönare. Med risk för att noll personer skulle ryka ihop blev resultatet att noll personer rök ihop. Men polisnotan blev kraftig.

Det är kännetecknande för svensk fotboll just nu.

En brist på dialog mellan polis och supportrar piskar upp ett irriterat missförtroendeförhållande mellan parterna.

En eftermiddag på Dignity Health Sports Park i LA kommer alltid vara en söt tiramisu att uppskatta, men en eftermiddag på NP3 Arena kommer tappa sitt värde om den också ska förvandlas till det.

GIF Sundsvall drar knappa fem procent av kommunens invånare till sina matcher. Det är ett stort fotbollsintresse. Galaxy–NYCFC drog visserligen 22 800 åskådare, men skulle invånarna i och omkring LA haft samma fotbollsintresse rent procentuellt sett, så skulle ungefär 817 000 personer ha varit på plats den matchen.

Det är ett mått som haltar, men det säger åtminstone någonting.

Att göra fotboll på plats till ett hyperkomfortabelt familjeevenemang kan fungera i världens storstäder. Men i Sundsvall, i Sverige, behöver fotbollen hålla hårt i sin läktarkultur för att inte gå sönder. Vi behöver ett banderolltifo, en bengal och ståplats med sång.

Lös krisförhållandet med supportrarna nu, Polisen.

Toppen: Betting är förbjudet i Kalifornien och jag slapp spelbolagens reklamattacker. I Sverige är den inte bara laglig, utan statligt finansierad och högljudd.

Botten: GIF Sundsvalls glädjebudget. En årligt återkommande tragedi. Det går inte att ändra intäkter efter ambition. Men ambition efter intäkter.

Annons

Rutinerad brobyggare riktar stark kritik mot Trafikverket:"Hur kan det få gå till såhär"

Annons

Villa på Bygelvägen såldes för 4 045 000 kronor – här är veckans fastighetsaffärer

Annons

HA TOPP 14: Timrå bland de värsta – medan Modo är laget som förändrat minst: "Underskattat"

Annons