Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bygdemålen - i tynande men ännu vid liv

Förr från ett språk till många, nu från många till ett.
Allt färre talar mål och dialekter, men än lever de - i Medelpad till exempel i Indal och Stöde.

Annons

En dialekt eller bygdemål är inte en förvrängning av rikssvenskan. De är uråldriga; särutvecklingar av det talspråk som fram till 800-talet var gemensamt i Norden. När befolkningen spred sig och kom att leva i små, isolerade grupper utvecklades språket åt olika håll. Så uppkom bygdemålen.

– Man pratade som de gjorde hemma, säger Nisse Lindström i Indal.

I dag sker det motsatta. Folk flyttar in till städerna och anpassar sitt sätt att tala till varandra. TV och andra medier späder på utvecklingen mot ett enhetligt språk. Den så kallade "rikssvenskan" härstammar ur dialekter som talades i Stockholmsområdet och började behövas redan när Sverige blev ett enda land och folk från olika landsändar behövde förstå varandra.

Men också under senare tid har det ansetts finare och mer bildat att tala rikssvenska. Anna-Lena Hallin i Indal minns skolan på 50-talet.

– Då fick man lägga av med mål, eller kanske var det något man krävde av sig själv, säger hon och får medhåll:

– Uttalade man grovt kom det en rättelse från läraren, säger Lars-Erik Westerlund.

– Och det gjordes spektakel av en, säger Nisse Lindström.

Även om Sundsvall är en ansamling av människor från olika områden finns ett och annat speciellt språkdrag, som att u blir ö (Söndsvall, mögg, köng). Men de egentliga dialekterna finns i byarna. Det mest särskiljande draget i Medelpads mål är, enligt professorn och dialektforskaren Lars-Erik Edlund i Umeå, de surrande i-na som man hör i bland annat Indal och Liden. Dem hör man vanligen inte i Norrlandsmål; däremot finns de till exempel på Västkusten och i Närke. Dubbel pluralform är också lite eget för Medelpadsdialekter: plural av ordet "hage" är normalt "hagar", men här kan man höra "hagarer".

Sedan har vi förstås också många allmännorrländska drag.

– "Dom är stor´", säger många norrlänningar i stället för "stora". Och man kan bygga på med flera ord till ett, som "nybilen" eller till och med "nyrödbilen", säger Lars-Erik Edlund.

Att gröten är "oäten" betyder inte bara att den inte har ätits: mer precist betyder det att den inte har ätits ännu men ska ätas. Så även i Medelpad.

I Indal samlas om torsdagarna en grupp "männisch´" - kvinnor - för att handarbeta och prata. Ofta rör sig samtalet om bygdemålet. Damerna i gruppen, och herrarna som bjudits in just i dag, ger många exempel. När det "gick en karl å en männisch´ på vägen" var människan kvinnan. Edvin Ullberg nämner "jarsla" - störarna man bygger gärdsgård av - och "stänga hagan" - bygga gärdsgård.

Kerstin Jonsson kommer med "kånken starte hånken på marsen" - tuppen stjälpte hinken på logen. Och Karin Staf har bara hört ordet "bardagas" i Indal. Det betyder ungefär "älta". Lars-Erik Westerlund minns att skolkompisarna inte förstod när han sa "je jett göre det" (jag måste göra det).

– Och det saknas en bokstav i alfabetet för u-ljudet i "man sku´", säger Edvin Ullberg.

I Stöde har man fördelen av att ha en vispoet i bygden, Edla Brännlund, som skrivit en del på Stödemål, till exempel "Hubergssången". Margareta och Erik Eriksson i Stöde hembygdsförening väljer ut några bra ord på Stödemål: "ansöles" - bakvänt, "assent" - inte alls, "baglar" - prata strunt och "före" - oreda. Precis som Indalsgruppen noterar de att det är i huvudsak de äldre som förstår målen.

– När man arbetar med äldre, som jag har gjort, slinker det ibland ur en ett ord som "åtabak" (baklänges). Då glimtar det till i ögonen på de gamla. Men de unga förstår inte, säger Margareta Eriksson.

– Många ungdomar begriper vad jag säger, men de pratar inte så själva, säger Nisse Lindström i Indal.

I dag är dialekt inte skämmigt längre. Gotländska och skånska talas i TV, vilket inte gick för sig på 60-talet. Men frågan är om det är tillräckligt för att rädda bygdemålen. Gruppen i Indal och makarna Eriksson i Stöde tror inte det. Lars-Erik Edlund tror att de regionala talspråken kommer att finnas kvar, det vill säga att man även i framtiden kommer att höra på accenter och satsintonation varifrån i landet en person kommer. Men i en tid när vi flyttar som aldrig förr ser det mörkare ut för de egentliga bygdemålen.

– När man inte längre har behov av en dialekt minskar användningen. Visst finns människor som behåller dem av känslomässiga skäl, och det bildas föreningar för bevarandet. Det är bra, men det är inte säkert att det ger fler talare, säger Lars-Erik Edlund.

TV: Ta del av samtalet runt bordet och hör Kerstin Jonsson, Margareta Eriksson och Edla Brännlund läsa texter på mål.