Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Byråkratin knäcker mig"

I oktober flyttade 31-årige Marcus Nygren hem till Sundsvall. En svår neurologisk muskelsjukdom gör att han är beroende av mycket hjälp, men byråkratin inom Försäkringskassan och kommunen håller på att knäcka honom.
Jag kommer nästan aldrig ut ur lägenheten, Jag kan inte ta mig någonstans, säger han.

Annons

Trots att det har gått mer än två månader sedan Marcus Nygren flyttade tillbaka till sin gamla hemstad har han inte beviljats någonting av det han har sökt i form av personlig assistans, färdtjänst och ekonomisk ersättning. Han har inte lyckats ersätta sitt norska körkort och trots att behoven är stora är han helt hänvisad till hjälpen han får av sin flickvän.

Träning är det enda som kan bromsa den här sjukdomen och jag brukar träna sex gånger i veckan, men nu har jag inte kommit iväg på flera veckor. Ska jag sitta här så lägger inte bara kroppen av, utan huvudet också, och jag vill inte bli av med det enda som är friskt, säger han och man kan ana att det ligger både frustration och en viss bitterhet bakom orden.

För tio år sedan spelade Marcus Nygren fotboll och åkte snowboard. Sjukdomen Friedreichs Ataxi är besläktad med ALS och Marcus har haft diagnosen sedan 18 års ålder. I dag är han beroende av rullstolen både inom- och utomhus.

Marcus har bott i Norge med sin mor och styvfar i åtta år. När styvfadern hastigt omkom och efter att Marcus träffade sin flickvän Lotta flyttade både han och mamman tillbaka till Sundsvall igen.

Trots att Marcus lämnade in sin ansökan om assistansersättning, handikappersättning, bostadsbidrag och bilstöd redan den 13 oktober kom en handläggare från Försäkringskassan på besök först i tisdags.

Och hon var tveksam till om jag kunde få assistansersättning eftersom det inte är säkert att jag beviljas de elva timmar som utgör miniminivån. Hon sa att det kan bli aktuellt med hemtjänst i stället och att beskedet kan dröja till februari. I min egen uträkning har jag försökt räkna lågt, ändå kommer jag upp i 80 timmar i veckan som jag behöver hjälp och det handlar om hygien, köksgöromål, städning, handling, hjälp till och från träningen och andra fritidsaktiviteter, säger han.

Den utdragna hanteringen beror delvis på att ansökningarna behövde kompletteras och att det saknades läkarintyg.

När jag fick veta att jag fick en läkartid först efter två månader tog jag permobilen och åkte själv till vårdcentralen. Då fick jag en tid redan dagen efter, men på morgonen ringde de tillbaka och sa att jag inte kunde komma eftersom de inte hade min journal. Då uppmanades jag själv att söka reda på min journal och se till att den skulle skickas till Sundsvall, förklarar han.

Marcus Nygren gör jämförelser med hur hans hjälpbehov hanterades i Norge.

Där samlade man ihop en grupp människor med en representant från varje instans. Det var personal från kommunen, Försäkringskassan och vårdcentralen tillsammans med en arbetsterapeut och en sjukgymnast. Samordningen skedde automatiskt och sedan fick jag välja vem jag ville ha som kontaktperson, förklarar han.

I dagsläget har Marcus en pension på 5 000 kronor i månaden och han får själv bekosta varje taxiresa när han ska ta sig någonstans.

När jag sökte färdtjänst genom kommunen kom det ett brev efter tre dagar där det stod att ärendet skulle ta fyra månader att utreda. Jag är inte ute efter att folk ska tycka synd om mig. Jag tycker bara att man ska veta hur skattemedlen används och hur dåligt det fungerar. Jag är ju inte ensam i den här situationen, säger han.