Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Byte av kurs och ord i en privilegierad värld

Annons

Det är som att befinna sig på ett hav i en båt utan roder. Alla kartor som ska vändas rätt fast kompassen saknas. Alla dörrar som ska öppnas. Att försöka hitta nyckeln till språket och de sociala koderna. De majorkinska kindpussarna känns fortfarande ovana. Få se nu, börjar man med vänster eller höger kind? Ja, tar man fel förstår ni ju vad som händer. Då möts man någonstans på mitten. Av munnen. Att jag aldrig lär mig.

Vi ska möta vintern på den spanska ön. Efter att under ett par år ha räknat och rekat tog vi mod till oss. Eller mod och mod. Här finns massor av företagsamma föråkare som har bytt ut snö och is mot en mild medelhavsbris. Bara på den svenska skolan går det nästan tvåhundra ungar. Alldeles vanliga, ovanliga barn som har en massa modiga och möjligen också en del blåblodiga föräldrar. Ibland undrar jag faktiskt om det här är den spanska eller svenska solsidan.

Vi ville vara lediga en period tillsammans med solstrålen som kom till oss för ett tiotal år sedan. Eller lediga och lediga. Spanskkursen startade direkt. Men herregud, hur tänkte jag? Ett nytt språk med så många glosor och grammatiska fallgropar. Så många frågor som ska frågas och så många frågor som behöver svar. Varför utsätter jag mig för sånt? Ju mer jag lär mig, desto mindre kan jag. Ett språk är nästan oändligt, en strid ström av bokstavskombinationer som rinner över, under, utanför och omkring mig. En sådan ynkligt liten del når in i mig. Och nu har jag dessutom gjort en kursändring. I en bergsby utanför stan stod ett rum med citrongula väggar, takbjälkar och mörkbetsade möbler och väntade på mig och min datagrå följeslagare. Skrivarkursen är igång. Men herregud, hur tänkte jag? Även när det gäller mitt modersmål sitter jag fast i orden jag kan och är van vid att använda. De inprogrammerade formuleringarna, de gamla vanliga meningarna. Går det att ändra på dem? Går det att lösgöra dem från varandra? Går det att välja andra?

Ja, ni hör ju, vilken alldeles oerhört svår situation jag inte har hamnat i. Det är nämligen som en saga, alltihop.

När jag gick hem efter den första spansklektionen tänkte jag på människorna som flyr från sina hemländer utan att varken vilja det eller ha något val. Som tvingats byta kurs, ge sig ut på öppet hav och som kliver iland på platser där allt är främmande. Som försöker få form och fason på livet trots att det inre är i uppror. Som bär på en ständig oro över dem som blev kvar. Må de hitta sammanhang och solglimtar. Må de hitta orden och när de hälsar - hoppas de får vänliga svar. Jag är en lyckans ost som föddes på rätt sida om havet. När jag tänker på det välstånd jag föddes in i slår skammens rodnad upp som flammor på halsen. Jag blir inte av med dem. Men kanske är det heller inte meningen.

Katarina Vikström