Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Chic kulturradikalism går i marknadens lömska fällor

Annons

Hela havet stormar är det inte men lätt upprört. Och märkliga, bortglömda ting flyter oväntat upp till ytan när kulturdebatten pågår, något i skuggan av den så kallade finanskrisen.

Vem hörde till exempel senast talas om kulturkonservatism? Och vem utnämnde sig senast till kulturradikal?

Nu händer det. Medan Aftonbladets kulturredaktion – i praktiken en utflyttad filial från Sveriges Television och Radio (det är snart bara Annica Lantz som saknas) – ägnar sig åt försöka ange höjd och djup på sin kritiska verksamhet. Och hamnar i ett tomt ingenting.

I Expressen skrev Johan Lundberg för drygt en månad sedan en artikel där han förordade kulturarv och därmed kulturkonservatism som en räddning för den kultur och i synnerhet kulturjournalistik som hamnat vilse sedan den ideologiska tryggheten till vänster raserats. Att på detta vis förorda något som varit beständigt länge och därmed kan förmodas vara av visst värde var som att svära i diverse kyrkor. Lundberg möttes av kritik – och plötsligt dök det minst lika bortglömda begreppet kulturradikalism upp.

Det var så länge sedan att inte ens Göran Greider kommit på att kalla sig kulturradikal. Däremot kunde han häromdagen, också i Expressen, förklara varför Dan Andersson var en så usel romanförfattare (men inte varför han var en framstående poet).

Det var kulturarvets, den borgerliga bildningens fel. Alltihop. Ett tungt ok över alla författarskap. I hastigheten raderade han också ut föreställningen att den tidiga arbetarrörelsen hade bildningsideal. Tvärtom: sådana minnen gör Greider lika upprörd som när Lundberg förordar en pånyttfödd kulturkonservatism; den ser Greider som ett återsken av det gamla överhetssamhället.

Det intressanta är att han därmed tangerar en tanke Carl Rudbeck framförda i sin Timbro-rapport om kulturpolitiken tidigare i höst: kulturarvet har inget värde, det kan gärna säljas ut, möjligen därför att det också för Rudbeck påminner oss om det gamla, icke-demokratiska samhälle som fanns när det tillkom.

I dag handlar det inte om det. Det handlar om marknadsliberalismen, Rudbecks religion. För den tycks såväl kulturkonservatism som kulturradikalism vara lika ointressanta: marknaden kräver egna värderingsnormer.

Kultursidorna är ett forum för denna nya icke-kulturpolitik.

”Kultursidornas uppdrag”, skrev Nils Schwartz i ett av debattens mer sansade och insiktsfulla inlägg, ”är litteraturen, konsten, teatern, filmen, konstmusiken, arkitekturen, filosofin, vetenskapen, historien, hela detta gränslösa och oöverskådliga fält av tänkande och skapande som mediemakten vill smälta ihop till en allt mindre polaris under marknadens vinstmaximerande lagar.”

Uppenbarligen kan denna marknad lika litet acceptera till exempel en litterär kanon som de övervintrande kulturradikalerna från den politiska vänstern kan det. En värderande kvalitetsnorm är lika förhatlig för båda sidor, för marknaden därför att där bestäms värde och kvalitet av ekonomisk framgång, för vänsterradikalerna därför att de ser till exempel litteraturens värde mer i ett samhälleligt nyttoperspektiv än i strikt litterära termer.

Aftonbladets kulturredaktion bekymrar detta inte. Där anges inga som helst normer: allt är lika mycket värt, i princip är det ingen skillnad på en reklamtext och en dikt av T S Eliot. Och hur som helst är ”Sex and the city” värt att diskutera på kultursidor medan Aftonbladet – för att ta ett litet exempel – inte haft plats, tid eller lust att skriva om Kjell Espmarks essäbok ”Albatrossen på däcket”. Där det finns många insiktsfulla bilder av och åsikter om den moderna litteraturen.

Avsaknaden av kvalitetskriterier öppnar för chic kulturradikalism. Att den lätt hamnar i marknadens lömska fällor tycks ingen på Aftonbladets allt tunnare kultursidor medveten om. Och skriver glatt vidare om de stora tänkarna i amerikanska dussinserier.

Men uppenbart är den mest utmanande attityd man kan inta i dag inte att vara radikal utan kulturkonservativ, en konservatism som alls icke – vad än Greider påstår – ska förväxlas med politisk konservatism.

Det är fullt möjligt att både värna kulturarv och bildning och arbeta för att samhället förändras, demokratin fördjupas, jämlikheten blir så påtaglig att ingen bankdirektör i världen skulle komma på tanken att begära en miljon i månadslön.

Curt Bladh