Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Då general – nu åskådare

Det har gått 13 år sedan den olympiska elden brann i Sundsvall.

Dåvarande ungdoms-OS-generalen Lars Holmlund har allt sedan dess följt flera av medaljörerna genom åren och är just nu på väg till Vancouver.

Men den här gången är det främst för dottern Annas skull...

Annons

– Det blir en kombinationsresa för mig och hustrun (Margareta). Eftersom vi har vår son Pelle i North Carolina blir det först ett stopp där i USA på vägen till Kanada. Pelle följer sedan med och följer en del av tävlingarna, han också.

Delar av familjen Holmlund kommer alltså att supporta skicrosshoppet Anna på plats nästa tisdag. Boendet är fixat på en av öarna utanför stan genom bekanta och kontakter.

Och nya kontakter är Lars Holmlund van att knyta upp.

En värdefull konst – som 1997 satte Sundsvall på den olympiska kartan, låt vara i form av ett ungdoms-OS, men ändå...

991 ungdomar och ledare från 41 olika nationer var på plats. Mer än 100 mediarepresentanter var ackrediterade och runt 600 frivilliga ställde upp ideellt för att klara arrangemanget, som fick mycket beröm av de närvarande delegaterna från IOK, EOK och SOK, det vill säga de internationella, europeiska och svenska olympiska kommittéerna. Ytterst ansvarig från den olympiska rörelsens sida var den europeiska basen, Jaques Rogge.

Just det, samme Rogge som i dag är president i IOK.

– Det var extra noga från svenskt håll att det skulle fungera vid den här tiden, för Sverige hade ju ambitioner att söka och få ett OS. Man hoppades ju till och med på ett sommar-OS, minns Holmlund.

Men hur började det egentligen? Hur föddes idén?

– Ja, det var faktiskt genom ett av våra barn. Äldste killen, Kalle, åkte skidor och var uttagen i den svenska truppen till ungdoms-OS i Aosta 1993. Vi åkte ner för att se honom tävla, och när jag såg hur en liten italiensk ort kunde klara det hela tänkte jag: det där skulle vi ju kunna ha hemma i Sundsvall.

– Sagt och gjort. Jag kom hem och berättade för dåvarande kommunalrådet, Sten-Olof Öberg, om vad jag sett och hur vi skulle kunna göra – och när jag övertygade honom om att de flesta anläggningarna skulle räcka och hålla måttet utan några större investeringar blev han ännu mer intresserad, skrattar Lars Holmlund.

Sundsvall författade en ansökan och när nästa ungdoms-OS avgjordes i Andorra 1995 fanns Sten-Olof Öberg, Lars Holmlund och ekonomichefen Sören Edström på plats för att ta emot de olympiska statuterna.

Nå, hur blev det med anläggningarna?

– Jo, men det blev faktiskt bra. Med utförsåkningen vid Södra berget, längdåkningen uppe på Ängen, ishockey, konståkning och short-track i både Sundsvall och Timrå och skridskon på Gärde.

– Intresset för hockeyn var stort och jag vill minnas att vi slog något slags publikrekord under slutspelet i Timrå med 16 000 betalande åskådare på de olika matcherna, berättar Lars Holmlund.

I laguppställningen märks dagens OS-stjärnor från Vancouver och tidigare Ö-vik, tvillingarna Sedin, medan "vår egen" Henrik Zetterberg fick nöja sig med att fylla ut truppen på några träningar...

Men Rogge lär ha knorrat över att invigningen ägde rum inomhus, i Nordichallen?!

– Nja, det är möjligt att han velat set det hela utomhus, men vi tyckte det var en bra idé, då det inte blev så väderkänsligt. Och Rogge och andra berömde oss faktiskt för att vi tog in musik och kultur på invigningsprogrammet.

Ekonomiskt, då. Hur mycket budgeterande ni?

– Tio miljoner. Men vi fick bidrag från både kommunen, sponsorer, EU och olympiska kommittén och tack vara alla fina arbetsinsatser så gick vi faktiskt lite plus innan det var över.

– Sten-Olof var lite orolig och undrade då det tog lite tid att sammanställa allt, men vi gjorde en liten vinst och det kändes ju också skönt, minns Lars Holmlund.

OS-generalen Holmlund hade lyckats. Sundsvall var under några lyckliga dagar 1997 en vinterort det talades om runt om i Europa.

Om en och en halv vecka kan en svensk skicrossåkare vid namn Holmlund göra detsamma.

Annons