Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Dags att ge Löfven lite credit

Jag hörde utsändningen av Stefan Löfvens tal på socialdemokraternas kommundagar i Örebro för några veckor sen, och tyckte att det var ett av hans allra bästa tal. Det var inspirerat, det var ibland fyndigt – som när han läste upp en glädjeprognos av en bankekonom som poesi – och det mätte ut avgörande skillnader mellan höger och vänster i svensk politik. Talet var ett led i den offensiv partiet nu försöker lansera för att komma ur den allmänna krisstämningen.

Visst – den ekonomiska politik Löfven och (s) förordar är fortfarande på tok för mesig. Man vågar inte sjösätta en verkligt offensiv ekonomisk politik och rädslan är fortfarande för stor för att våga sig på några starkare retoriska figurer; partiet nöjer sig således med att tala om Den svenska modellen, ett begrepp som knappast har någon större genklang hos människor under trettiofem.

Det är exempelvis ofattbart att Löfven inte uppfattat signalerna från den amerikanska valrörelse där en Bernie Sanders plötsligt talar om demokratisk socialism och väcker unga väljare på det mest överraskande sätt. Via de amerikanska primärvalen hörs nu faktiskt uttrycket demokratisk socialism för första gången på trettio år och det hörs praktiskt taget över hela planeten. Varför i hela helvete tjuvåker inte Löfven på den vågen av entusiasm? Trots dessa invändningar så var hans tal inspirerat. Han attackerade lönesänkarna på den borgerliga sidan och han drog ut i ett vältaligt försvar för offentlig sektor. Det fanns ett drag av idépolitiskt linjetal. Och jag hade nog väntat mig att rapporteringen i medierna hade uppfattat åtminstone något av detta.

Men icke. I Löfvens värld är alla borgerliga återigen onda ropade en rubrik på nyhetssidorna i Dagens Nyheter ut. På andra håll fastnade kommentatorerna mest för enbart de migrationspolitiska eller taktiska aspekterna i talet. Det är som om det svenska kommentariatet blivit fullständigt tondövt för idépolitik och ideologi.

Socialdemokratiska statsministrar brukar oftast få löpa gatlopp i medierna och Löfven är inget undantag. Ändå har Löfven den mest otacksamma uppgiften sedan kanske tjugotalet när det gäller att leda landet: Den parlamentariska situationen är permanent besvärlig, samtidigt som världsläget i vissa avseenden är mer pressande än någonsin tidigare. Den europeiska bristen på solidaritet försätter regeringen i ett nästan hopplöst läge. Att i den situationen ändå envisas med ett slags optimism och med att genomföra en rad viktiga reformer – från förbättring av a-kassan till avskaffande av FAS3 - är värt vår beundran. Vi borde dessutom ibland påminna oss om något annat mycket viktigt: Skattesänkareran är över. Känn syret som börjar återvända!

Den rödgröna regeringen borde de närmaste åren gripa tillfället lansera en rad mer långtgående reformer. Men Löfven borde få mer credit för det han gör och för den optimism han i en sällsamt besvärlig situation försöker stå för. Det allmänna gnällandet på hans insatser är tröttsamt. Svetsaren från Örnsköldsvik är en bättre statsminister än vad medierna vill få oss att tro.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel