Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Dags att satsa på socialtjänsten

Annons

När socialtjänstlagen infördes 1982 var målet att täppa till de återstående hålen i välfärdsbygget. Socialtjänsten skulle ta ”det yttersta ansvaret”, främja trygghet och ”jämlikhet i levnadsvillkor”.

Sverige var ett välfärdsland med minskande klyftor. Många trodde att fattigdomen skulle kunna utrotas och de sociala problemen minska. Men hur blev det egentligen?

I en nyutkommen antologi med titeln ”Det yttersta ansvaret” (Premiss förlag) ger tio författare, journalister och forskare sin syn på läget. Det är en viktig och angelägen bok, som borde vara obligatorisk läsning för alla politiker.

Sedan 1980-talet har klyftorna vidgats i Sverige. De allra rikaste har dragit ifrån. En bred medelklass har också fått det bättre, men längst ner på samhällsstegen har antalet utsatta fattiga ökat. Margaret Thatchers nyliberala tvåtredjedelssamhälle syns numera även i Sverige.

Det är en följd av en medveten politik. Det började med 90-talskrisens massarbetslöshet och kraftiga nedskärningar i den offentliga sektorn.

Det fortsatte med åtta år av borgerlig politik från 2006, som uppenbart gynnade dem som redan hade det gott ställt. Fredrik Reinfeldts tal om ”utanförskap” var mest en ursäkt för att försämra för de arbetslösa och sjuka.

Samtidigt infördes skatteavdrag för gåvor. Enskild givmildhet skulle kompensera revorna i det gemensamma skyddsnätet. Ett 1800-talstänk gjorde comeback i samhällsdebatten.

Sex procent av de svenska hushållen tvingas söka socialbidrag, eller försörjningsstöd som det kallas i dag. Många av dem är ensamstående mammor eller personer med utländsk bakgrund. De får inte äga särskilt mycket för att få stöd, och det urholkade bidraget räcker knappast till att leva ett drägligt liv.

De blir dessvärre kvar allt längre i bidragsberoendet. Åtta av tio av dem är antingen sjuka eller arbetslösa och borde kunna få hjälp från andra trygghetssystem.

Dessa människor syns inte i debatten, de har inga starka talespersoner och politikerna vet sällan hur eländiga deras liv ser ut. Men författaren Kristian Lundberg beskriver i antologin hur fattigdomen kan gestalta sig.

Man lär sig att inte tillhöra, man lär sig att vänja sig av med allt det som andra tar för givet, skriver Lundberg om sin barndom, där han lärde sig mäta avstånd i hur lång tid det tog att gå. Han och familjen hade aldrig råd med bil, bussbiljetter eller cykel.

Socialtjänstlagen behöver uppgraderas. Intentionerna är bra, men portalparagrafen och grundprincipen är i praktiken bortglömda. De sociala frågorna får liten plats i debatten, men inte minst det förebyggande arbetet borde upp på agendan igen.

Även socialarbetarna behöver uppgraderas. De gör mycket viktiga insatser för samhällets allra svagaste. De sliter med allt svårare problem till ofta skamligt låga löner.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel