Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Dags för LO och S att gå skilda vägar

Socialdemokraterna och de fackförbund som organiseras inom LO har en lång gemensam historia, den går tillbaka ända till partiets bildande 1889.

Annons

Det brukar sägas att LO och S utgör arbetarrörelsens två ben.

Det är ett samarbete som uppenbarligen har fungerat ganska bra, inte minst under 1900-talet. Arbetare har under de dryga 125 år som förflutit fått det avsevärt mycket bättre i Sverige: Högre löner, kortare arbetstid, längre semester och säkrare arbetsplatser är bara några exempel på framgångar.

Länge blev den som var medlem i något av LO:s medlemsförbund också automatiskt medlem i Socialdemokraterna genom den så kallade kollektivanslutningen. Detta är dessbättre borta sedan snart 30 år tillbaka – 1987 avskaffades den – men fortfarande är banden mellan LO-facken och Socialdemokraterna starka.

Till exempel så går betydande summor varje år från LO till Socialdemokraterna och för det får LO inflytande över politiken. Både direkt (platser i partiets verkställande utskott) och indirekt genom att fackliga idéer och förslag blir socialdemokratisk politik. Eller som att den avgående Kommunal-ordföranden Annelie Nordström utsågs till ordförande för en analysgrupp som regeringen tillsatte. Tjänster och gentjänster, som det brukar heta.

Men argumenten för att LO ska ha en särskild relation till just S blir successivt allt svagare.

Länge var Socialdemokraterna det med en överväldigande majoritet största partiet bland LO-väljarna. Sakta men säkert har detta förändrats. 1994 röstade nästan två av tre LO-väljare på Socialdemokraterna. I det senaste valet i september 2014 drygt hälften (51 procent). Man ska alltid vara försiktig med opinionsmätningar, men mycket tyder på att S skulle få ett ännu lägre stöd bland LO:s medlemmar om det var val i dag. Men låt oss för all del hålla oss vid valresultatet eftersom allt annat bara är uppskattningar som av olika anledningar kan avvika från hur väljarna faktiskt skulle rösta i skarpt läge.

2014 så var gruppen LO-väljare som röstade på Socialdemokraterna nästan precis lika stor som den grupp som inte gjorde det. Visst är S fortfarande med god marginal det enskilt största partiet bland LO-väljarna, men när lika många röstar på andra partier så är det gamla bandet mellan facket och partiet inte längre lika starkt.

Därmed framstår det som ologiskt att LO och dess medlemsförbund ändå så tydligt har surrat fast sig vid ett enskilt parti. Det vore faktiskt inte en dag för tidigt om LO skulle göra som sin syskonorganisation i Danmark och kapa banden till S och i stället arbeta för sina medlemmars bästa, alldeles oavsett vilken regeringskonstellation som för närvarande styr Sverige.

Fackets främsta intresse måste vara att se till att medlemmarnas intressen tas tillvara på bästa sätt. Inte att vara en kampanjorganisation för Socialdemokraterna i en tid när hälften av medlemmarna inte ens röstar på partiet.