Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Daniels resa till riksdagen

/
  • De flesta bilderna från uppväxten i hemlandet blev kvar. Längst upp syns Daniels farmor, den han stod närmast i familjen som han pratade med dagligen tills hon gick bort för några månader sedan.
  • Daniel och storasyster Helya, ett några år innan familjen flydde Iran.
  • 2004. Familjen Riazat hotas av utvisning efter fyra år i Sverige. I Falun ordnas en stor demonstration till stöd för familjen.
  • Maj 2004. Daniel Riazat spelar fotboll med kompisarna i falulaget i väntan på besked om familjen ska få stanna i Falun.
  • Maj 2004. Daniel Riazat spelar fotboll med kompisarna i falulaget i väntan på besked om familjen ska få stanna i Falun.
  • Maj 2004. Daniel Riazat spelar fotboll med kompisarna i falulaget i väntan på besked om familjen ska få stanna i Falun.
  • 2004. Beskedet har kommit. Familjen får stanna i Sverige.
  • 2007. Daniel Riazat är elev på Västra skolan och blir intervjuad inför Valbordsmässoafton tillsammans med kompisarna.
  • 2009. Daniel Riazat inför anti-rasism-konsert.
  • 2010. Engagemanget mot rasism och nazism fortsätter.
  • 2010. Daniel Riazat har engagerat sig i kommunpolitiken och blir ordförande i skolnämnden.

För tio år sedan demonstrerade tusentals Falubor för att Daniel Riazat och hans familj skulle få stanna i Sverige.
Nu står flyktingpojken från Iran på trappsteget till Sveriges riksdag.

Annons

Kvinnan på andra sidan luren hade en gammal tidning framför sig.

– Hur gick det för den här pojken som hotades av utvisning? Daniel Riazat?

– Det gick bra. Han är skolnämndens ordförande nu, svarade Falu kurirens nyhetschef Inger Wallin.

– Åh, så underbart att höra! Nu är jag lättad, blev kvinnans reaktion.

Daniel Riazat sitter i sitt vardagsrum och bläddrar i fotoalbum. Svartvita bilder på hans mor som barn dyker upp. Bakom henne breder Kaspiska havet ut sig, vid familjens sommarhus i norra Iran. Tre decennier senare poserar femårige Daniel på exakt samma plats.

Det är länge sen han tittade på bilderna.

– Det väcker känslor. Framför allt ilska. Att det finns folk som tror att man vill lämna allt det här för några tusenlappar socialbidrag i månaden för skojs skull, säger han.

Få, om ens några, tolvåringar vet hur migrationsverket fungerar. Daniel Riazat var däremot en sådan tolvåring. Den tyste, blyge och konflikträdde pojken flydde från Iran år 2000 med mamma Zohreh och två år äldre systern Helya.

För föräldrarna som var aktiva i förbjudna iranska kommunistiska partiet blev situationen ohållbar. För Daniel var det jobbigast att lämna pappa Esmaeil, som höll sig utanför Iran i hopp om att kunna ta sig till Sverige.

I Falun var det tomt. Och kallt.

– Teheran är en stad med 15 miljoner invånare. Här såg man inte en människa efter klockan sex på kvällen. När det snöar i Iran stänger skolorna. Första gången här trodde jag det var likadant.

Samtidigt möttes familjen av en enorm värme och öppenhet. De fick lägenhet på Kvarnberget, Daniel och Helya började på Främbyskolan och Zohreh fick jobb på dagis.

– Allt var nytt. Alla i vår omgivning ställde verkligen upp. Det var också den bilden vi hade av Sverige, men det var ändå överväldigande.

I november 2002 kom avslaget från migrationsverket. Skälen för uppehållstillstånd bedömdes otillräckliga. Knippan med nycklar vänner lämnade till platser att gömma sig på blev tung. Klasskamraterna övade på att skydda syskonen, ständigt redo om polisen kom.

Helya höll brandtal om asylpolitiken utanför riksdagshuset i Stockholm. I Iran ansågs hon vuxen, vilket innebar en stor risk för långa straff i hemlandet. Ingen sov som de skulle.

Falun mobiliserade. Med namninsamlingar och demonstrationer på Stora Torget. Elever, lärare och politiker talade för familjens sak. Dalarnas ledarskribenter skrev spaltmeter om inhuman asylpolitik.

Midsommardagen 2004 var Daniel hos vänner i Stockholm. Hemma i Falun grät Helya och Zohreh av lycka.

– Jag slängde på luren när de sa att vi fått uppehållstillstånd. Jag trodde de skämtade med mig.

– När det sjönk in var jag oerhört lättad. Men det var blandade känslor när jag skulle åka hem från dem jag bodde hos. Vi blev en enda stor familj. De som är jämngamla med mig ser jag som syskon än i dag.

En månad senare återförenades de med pappa Esmaeil.

– Det hade gått fyra år. Men han hade åldrats väldigt mycket på den tiden.

Migrationsprocessen satte i gång intresset för politiken. Och vid 15 års ålder började den tyste tala.

– Det var som att jag lyssnat för mycket. Jag tänkte: Om det nu är så att alla partier vill ha en human flyktingpolitik, hur kommer det sig att jag och mina flyktingvänner är i den här situationen?

– Jag och några vänner åkte till riksdagen för att kolla på omröstningar i de här frågorna. Samma personer som höll tal för mig röstade annorlunda. Jag kontaktade dem. Det är bra med allt ni gjort för oss, men varför står ni inte upp för alla? De förklarade sig med partipiskor.

Men ett parti stod ut, och stod upp för alla flyktingar: Vänsterpartiet.

Någon månad senare var Daniel ordförande för Ung Vänster i Falun, strax därpå för Ung Vänster i Dalarna. 2010 valdes han in till partiets styrelse i länet. Sedan studenten har han jobbat heltid med politiken, de två första åren som skolnämndens ordförande i Falun.

– Hemma är det politik, på krogen politik. Politik överallt. Jag känner att när någonting i samhället är fel måste man göra något åt det. Jag tänker inte vänta på att andra ska göra det, jag vill vara med och göra något åt det själv. Jag klarar inte av orättvisor.

Ständigt återkommer han till hur samhället försämrats. Rasismen ökar. Han själv, familj, vänner märker av det. Alla bekräftar bilden av utsatthet. Orsaken till det ser han i otydligheten mellan höger och vänster och i högerpolitiken som han tycker urholkat samhället.

– Ekonomiska klyftor och rasiströrelsen har inte varit så stora sedan andra världskriget. Då fungerar enkla argument som Sverigedemokraternas.

För några år sedan misshandlades Daniel av nazister vid en manifestation. Det kunde gått illa.

– Det kunde det gjort fler gånger. Jag är inte rädd, däremot försiktigare. Mitt antirasistiska engagemang i form av anordnande av manifestationer handlar om att ta ställning, inte övertyga någon att inte bli rasist. Det kan man inte göra genom manifestationer. Men det visar att många inte håller med. Att rasisterna inte står oemotsagda.

– För att långsiktigt övertyga människor att inte rösta på rasister krävs en politik som utjämnar skillnaderna och skapar ett samhälle som håller ihop.

Med stor sannolikhet tar han nu plats i riksdagen.

– Jag är glad att de rödgröna partierna gick om alliansen. Men det är en mörk dag och jag har svårt att känna glädje efter Sverigedemokraternas framgång i valet. Det sårar mig att så många röstat på dem trots att det är tydligt att de är ett rasistiskt parti med rasistiska företrädare.

– Min tanke är att vara i partiets tjänst så länge det behövs. I riksdagen ska jag vara en tydlig motvikt till Sverigedemokraterna. Sverige byggdes inte på rasism. Det bästa med Sverige byggdes på öppenhet och solidaritet.

Mer läsning