Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Därför är #MeToo en reaktion mot ett misslyckat rättssamhälle

#MeToo, kampanjen där kvinnor berättar om trakasserier och sexuella övergrepp, angår oss alla och förtjänar allt det stöd som har visats under de senaste dagarna.

Men i samband med kampanjen har också personer namngett utpekade förövare, eller bidragit till att sprida sådana uppgifter vidare, och det manar till eftertanke.

Skäl finns att fråga sig om etablerade institutioner är tillräckligt robusta för att hantera den brinnande kraften i sociala medier. Det finns nämligen väldigt lite som tyder på det.

Det har bland annat blottats hur det pressetiska systemet blir alltmer ansträngt i sina försök att hålla ihop sina historiska principer och dagsaktuella ställningstaganden till en trovärdig helhet. Få är det i dag som tror att systemet med ansvariga utgivare skulle ha sett likadant ut om det hade utformats utifrån dagens samhällsdebatt, medieklimat och digitala informationslandskap.

Bara det faktum att publiceringar på Instagram får världen att skälva för några av landets största mediehus är tämligen illustrativt för hur gamla maktordningar rivs omkull. Nya plattformar med en, låt oss kalla det för, alternativ syn på ansvar och publicistisk hållning har helt klart förändrat spelplanen – på både gott och ont.

Ställt på sin spets handlar det här i grunden om hur den svåra balansen mellan yttrandefriheten och integriteten ska utformas och upprätthållas i offentligheten.

Det går att hävda att uthängningarna i samband med #MeToo-kampanjen krävdes för att demaskera en patriarkal övergreppskultur – där såväl pressetiska normer som juridiska ramverk (indirekt) bidrar till nedtystning och osynliggörande av offren – och att förfarandet därför var viktigt och nödvändigt.

Men det går också att hävda att samma tillvägagångssätt riskerar att leda till lynchjustis, och ett åsidosättande av viktiga rättsstatliga principer som bland annat uttrycks av artikel 6 i Europakonventionen: ”envar ska betraktas som oskyldig till dess hans eller hennes skuld lagligen har fastställts”.

Bägge ståndpunkterna bär helt klart viss legitimitet.

Viktigast är dock att se hur den nödvändiga och angelägna #MeToo-kampanjen framför allt är ett uttryck för en generell uppgivenhet och frustration över att rättssamhället inte har kunna leverera tillräckligt med upprättelse för de drabbade och deras anhöriga.

Det är nämligen så att ett rättssamhälle har stora problem att upprätthålla sin legitimitet när anmälningar om trakasserier och grova övergrepp läggs ned innan det ens vidtagits några utredningsåtgärder.

Polisen och rättvårdande myndigheter måste dessutom klara av att upprätthålla kontroll och markera närvaro, i såväl fysiska som digitala rum, för att motverka likgiltighet och konkurrerande rättsskipning.

Tyvärr är det just en sådan utveckling vi har sett växa fram i Sverige.