Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

DEBATT: Ättestupa – en legend eller ett faktum för Sundsvalls äldre?

Artikel 1 av 5
Sundsvalls äldreomsorg i förändring
Visa alla artiklar

Att bli ofrivilligt ensam kan vara fruktansvärt tufft. Vi kan idag höra hur äldre påverkas både fysiskt och psykiskt i brist på social samvaro och aktivering, många känner sig ensamma och isolerade.

Så min fråga är hur kommunen vill utveckla omsorgen i och med detta?

Jag fick i ett samtal med en av kommunens tjänstemän veta att våra förtroendevalda politiker nu förutom Allégården, vill att samtliga serviceboenden ska bli trygghetsboenden.

Här blir jag bekymrad eftersom det inte krävs något biståndsbeslut för att bo i trygghetsboende. Det är din tid i kön som styr mer än ditt behov av extra resurser. Du hyr din bostad själv och det finns gemensamma ytor som kan nyttjas till gemensam fika och annat.

Är du pigg så är detta förstås en bra lösning. Men om du behöver mer resurser? Jo, då är det som när vi bor i vanlig lägenhet eller hus – hemtjänsten kommer. Dagens hemtjänst pressas hårt för att hinna med. Om vi även väger in att många fler mår psykiskt dåligt så förstår vi hur deras arbetssituation kräver allt mer.

Så den dag du blivit så dålig att du inte längre klarar av att bo hemma med hemtjänst så är inte heller trygghetsboendet något alternativ. Om vi här inte har servicehusen kvar så är det endast plats på äldreboendet som kan sökas.

Resultatet av fler äldre som mår dåligt syns redan idag då vi har äldre som far in och ut till akutmottagningen eftersom vi inte har tillräckligt med resurser på hälsocentralerna.

Tänker vi oss att många av de som kommer till sjukhuset på grund av att de mår dåligt i brist på socialt nätverk och trygghet så är det tråkigt att inte kommunens omsorg ska kunna hjälpa våra äldre. Var finns tryggheten då?

Att koppla upp pappa till kommunens trygghetslarm såg vi som en bra lösning tills pappa larmade på morgonen men ingen från hemtjänsten kontaktade honom. Efter samtal med kommunen, fick vi sedan en ursäkt, att man inte hann ringa eller åka ut till honom på grund av tidsbrist. Tänk om min pappa hade ramlat eller ännu värre fått en stroke eller hjärtinfarkt.

Någonstans har jag ändå trott att politikerna diskuterar och tar in information från tjänstemännen. De har trots allt den dagliga kontakten med hemtjänsten, äldre och deras anhöriga. De har en god kännedom om hur det ser ut bland våra äldre i kommunen kring hur många som klarar sig med hemtjänsten och hur många som har mer behov men inte är så pass dåliga att de passar in på ett äldreboende.

Men här hade jag tyvärr fel, dialogen saknas vilket skrämmer mig inför den framtid där även jag blir äldre. Vi blir alla äldre.

Har du ställt dig frågan kring vilken form av omsorg som du önskar om hälsan sviktar eller om du förlorar en livspartner eller nära vänner och blir ofrivilligt ensam. Vilket Sverige vill du ha i dag och i framtiden?

Vad innebär begreppet humanitärt samhälle som ljuder som ett mantra bland våra politiker? Jag hoppas att även våra politikers äldre anhöriga har ett värde och att det finns mod att våga förändra.

Än finns hopp

■■ Följ ST Debatt på Facebook

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel