Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

DEBATT: Beethoven vs Näringslivsbolaget?

 
Turerna kring Näringslivsbolaget
Visa alla artiklar

Annons

Det är en sällan skådad uppvisning i tondövhet som vårt kommunalråd uppvisar i förhållande till en insändare om Näringslivsbolaget inskickad av Lars Fransson och ett antal Sundsvallsföretagare (ST 31/8). Det är verkligen som att föreställa sig den store, och döve, Beethoven, mot slutet av sin levnad, när han vid framförandet av sin storslagna femte symfoni faktiskt inte förmådde uppfatta vad som spelades när hela orkestern brassade på. Han hörde helt enkelt inte!

Ja ni vet, det är den där som alla kan, Ta Da Da Daaaa. Ta Daa Daaa Daaaaaa...

Pampigare kan det liksom inte bli – och så hör karln inte ett smack! Inte ens tystnaden mellan stroferna.

Tydligare kan man knappast beskriva en tragedi än denna sanna historia om stackars ”Ludvig van”.

Nu är det naturligtvis en bra bit mellan Ludvig van Beethoven och Peder Björk. En bit mellan Beethovens femma och Näringslivsbolaget likaså. Ändå grips jag av ett monumentalt vemod när jag får klart för mig vilken andefattig argumentation Björk tillgriper när han läxar upp Sundsvallsföretagarna.

Han hör ju inte ens vad Lars Fransson säger. Anklagar honom i stället i ”svepande” (vilket bra ord!) formuleringar för att inte vilja bry sig om näringslivsfrågor och vara allmänt utvecklingsfientlig. Trots att Fransson i hela sitt inlägg pratar om ett engagemang i just utvecklingsfrågor.

Ljuger han, eller vad menar Peder Björk?

Man talar ibland om att något gått sönder i Sverige. Undrar om inte ett praktexempel på vad man menar är just detta. Makten lyssnar över huvud taget inte på maktlösheten!

I frågan om Näringslivsbolaget har denna upplevelse varit legio.

”Vi har inte gjort några fel! Policyn har följts till punkt och pricka! Här finns ingen läcka! (Utom ett antal visselblåsningar förstås – men de är ju anonyma!)”

Det hela är egentligen så djupt sorgligt. Alla ser att kungen är naken. Ändå låtsas han inte om det?

Hade inte en liten klädsam reträtt varit att föredra? Vore det så farligt? Med en ursäkt eller två till de utsatta och oskyldigt dömda? Hade man då inte haft möjlighet att bibehålla en gnutta trovärdighet? I stället för att gång efter gång hävda i sten att inga fel har begåtts? I varje fall inte från kommunledningen!

Trots att man uppenbarligen inte haft en policy värd namnet för att ta vara på en sådan här process?

Jag tror att det finns anledning att reflektera över många saker när man kommit till vägs ände med de här historierna. Om man till exempel ska ha en anonym visselblåsarfunktion i kommunen gäller det först och främst att skapa en rättssäkerhet som är värd namnet kring funktionen. Det får inte vara möjligt att utan personlig ansvarighet bara anmäla och sedan drar allt igång. Hur skapar man en instans med tillräcklig integritet och kompetens för detta? Eftersom det ofta handlar om att politiskt tillsatta funktioner blir visselblåsta så gäller det också att skapa en rågång mellan politik och tjänstemän i frågorna. Hur garanterar man det?

Sist och slutligen: Vem tror att frågan levt kvar som en evig bumerang om kommunledningen visat upp lite ödmjukhet och transparens i processen? Och mindre dum prestige? Inte jag i alla fall.

Tomas Melander, regissör och tidigare teaterchef

■■ Följ ST Debatt på Facebook

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel