Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

DEBATT: Christer van der Kwast: Filmen om Quick – en lögnhistoria som tar form?

Filmen om fallet Quick och journalisten Hannes Råstams avgörande insats för att "rättsskandalen" avslöjades har haft premiär. Filmen gör anspråk på att vara "den fängslande sanna historien bakom Sveriges största juridiska skandal hittills" och "en rörande journalistisk thriller om en man som offrade sitt eget liv i sökandet efter sanningen".

Läs också: Pelle Svensson: Quick-filmen – den slutliga pusselbiten som förklarar allt

Berättelsen om hur Råstam blev Bergwalls vägledare mot sanningen är ett centralt inslag i filmen. Men kan det vara så att filmen vilseleder publiken och att det i stället är en lögnhistoria som tar form?

Så här ser jag på det som visas i filmen:

Råstam är tvingad att få Bergwall att ta tillbaka sina erkännanden om det ska bli ett scoop. Resning och frikännande är det ultimata målet. Advokaten Thomas Olsson – en betydelsefull aktör i upplägget – väntar diskret i kulisserna (men är väl dold i filmen).

Bergwall inser snabbt fördelarna med att spela med och ta tillbaka sina erkännanden. Han får chansen att offentligen uppträda i en ny och mer aptitlig roll som oskyldigt dömd och offer för en rättsskandal. I förlängningen finns möjligheten av ett rejält tilltaget skadestånd. En perfekt win-win-situation.

Ett antal utvikningar i filmen till Råstams tragiska personliga öde och varma relation till Bergwall skapar sympati för Råstam och försvårar kritiskt tänkande. Publiken har ingen möjlighet att uppfatta vad som är fakta eller rena påhitt i filmen.

Det gäller exempelvis filmens uppgifter om hur Bergwall hittar information och vägleds på olika sätt. I filmen är Bergwall - som påstås ha ljugit systematiskt under åtta års utredning - självklart ett sanningsvittne.

Nidbilder efter Råstams modell av de ansvariga för utredningen används för att förstärka filmens tema - att det är en rättsskandal som avslöjas.

Bergwalls bakgrund som höggradigt farlig sadistisk pedofil hamnar i bakgrunden när den dömde seriemördaren förvandlas till en harmlös missbrukare och ett offer.

Självklart får publiken inte klart för sig att ingen domstol har slagit fast att Bergwall är oskyldig i faktisk mening. I hovrättens beslut om resning i mordmålen sägs endast att skuldfrågan ska prövas på nytt i tingsrätten. Så blev det inte. Bergwall frikändes formellt sedan åklagarsidan lagt ned åtalen.

De fragmentariskt redovisade ”bevis” för Bergwalls oskuld som filmen bygger på anknyter enligt min mening försåtligt till det som många redan tror sig veta. Det är tråkigt att se hur en välkänd regissör och allmänt uppskattade skådespelare gör sig till nyttiga idioter för en berättelse om att det inte fanns någon egentlig bevisning mot Bergwall.

Filmen ger emellertid en möjlighet för allmänheten att fundera över om den obehagliga sanningen kanske ändå är att en korrekt dömd seriemördare släppts fri alldeles i onödan. En ny och ännu mer sensationell historia om en rättsskandal finns kanske runt hörnet.

Christer van der Kwast, pensionerad överåklagare och ansvarig för Quick-utredningen

■■ Följ ST Debatt på Facebook

Läs också: [+] Quick-film går upp på bio – Johan Asplunds mamma om känslorna inför premiären: "Får aldrig bli bortglömt"

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel