Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

DEBATT: De statliga museerna måste få tillstånd att bygga upp sin ekonomi

Vasamuseet i Stockholm har drabbats av besvärlig likviditet på grund av Coronapandemin.

I vanliga fall brukar museets biljettintäkter vara betydligt större än kostnaderna. En stor del av besökarna brukar vara turister från olika delar av världen. Pandemin har lett till an kraftig minskning av turismen i världen.

Eftersom museet är en statlig myndighet, skall de likvida medel som inte har gått åt levereras till huvudmannen (staten) vid budgetårsskiftet. För museet är det alltså inte tillåtet att bygga upp en reserv av likvida medel från ett budgetår till nästa.

I ett inlägg i Ekonomisk debatt 2015, nr 1 införde jag begreppet ”balansräkningsförbud” för detta förhållande. I ett kommande inlägg i tidskriften tar jag åter upp problemet med hänvisning till Vasamuseets problem. Eftersom inlägg i tidskriften ”står i kö” kommer det att dröja, innan budskapet når intresserade läsare denna väg. Därför är jag angelägen om att en kortare version görs tillgänglig som artikel i dagstidning.

Själva kopplingen till pandemin gjorde det tydligt att det finns en skillnad mellan statliga myndigheter och företag i näringslivet. Pandemin har lett till att gränshandelsbutiker i Charlottenberg, Malmö och andra orter nära rikets gräns har drabbats av stora intäktsminskningar. För dessa handelsföretag finns inte något balansräkningsförbud. De har alltså haft (och utnyttjat) tillfällen att bygga upp likviditet på helt annat sätt än statliga myndigheter.

Det finns en kontrast till den stora skillnaden mellan statliga myndigheter och näringslivsföretag, vad gäller å ena sidan resultatredovisning och å andra sidan ”New Public Management (NPM)”.

Det senare begreppet handlar om en strävan att göra myndigheter mer lika företag. Under 1980- och 1990-talen började man att ersätta ”regelstyrning” med ”målstyrning”. Denna förändring innebar att myndighetschefer fick förtroendet att själva styra sina verksamheter mot de mål, som huvudmannen hade angivit. De behövde inte längre följa den strikta ordning som regelstyrningen hade inneburit. Åtminstone till att börja med bejakades NPM allmänt. Senare visade sig missnöje, något som beskrivits bland annat i Jonna Bornemarks bok "Det omätbaras renässans".

För statliga myndigheter har NPM aldrig inneburit att balansräkningsförbudet har avskaffats. Då finns det anledning att fråga, om det inte skulle ha varit konstruktivt att låta NPM innehålla just att myndigheter tilläts ha balansräkningar (samtidigt som en del andra inslag av NPM rensades bort).

Bertil Lindström, Sundsvall, universitetslektor emeritus i nationalekonomi

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel