Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Demokrati är inte liktydigt med fred och humanitär rättsordning

Bertil Lindström jämför Norge/Sverige 1905 och Katalonien/Federationen Spanien 2017.

"Naa gjælder det at holde sammen!" skrev Bjørnstjerne Bjørnson i ett telegram till Christian Michelsen, Norges statsminister efter unionsupplösningen 1905. Svaret löd: "Naa gjælder det at holde kjæft!"

Upplösningen av den norsk-svenska unionen år 1905 blev ett lysande exempel på hur två broderländer kunde gå från en ordning med formellt samliv till en ordning utan detta samliv utan att ett enda skott lossades. Detta skeende borde inta en hedersplats i en lärobok, som handlar om fredlig samexistens.

Här handlade det inte bara om tur. Det handlade dessutom i hög grad om att förvalta förutsättningar med både intelligens och empatisk ambition. Ändå: År 1905 återstod för åtminstone Sverige många år innan landet kunde kallas för demokrati. Norge hade ännu inte allmän rösträtt för kvinnor.

Åtminstone formellt är den spanska federationen sedan några decennier en demokrati. Ändå känner många av oss en stor rädsla för att landet skall hamna i ett skeende med inhumanitär rättstillämpning och kanske rentav dödsbringande våld. Ännu så länge har det inte gått så långt att skeendet skulle bli ett skräckexempel handlande om ofredlig samexistens, men vi är många som är rädda för en sådan utveckling.

Inför etthundraårsminnet av den norsk-svenska unionens upplösning kom många skildringar av det skeendet. Redan i samband med händelseförloppet producerades och sparades artiklar i norska och svenska tidningar. Fråga är om vi inte snarare drunknar i källor än har alltför litet av varan. Också åsiktsjournalistiken har värde när faktiskt agerande spåras. Visst förekom sådant som kunde bli eld på brasan men samtidigt också mycket av återhållsamhet och lirkande (emellanåt också rentav kompromissande).

Christian Michelsen ledde regeringen i Kristiania (nuvarande Oslo) 1905. Det sades mycket tidigt att han sade upp unionen i en bisats. Upplösningen trillade ut som en konsekvens av att kung Oscar II inte hade lyckats formulera en från norsk synpunkt godtagbar ordning för hur Norge skulle ha egna konsuler i länder, som Norge-Sverige hade förbindelser med. När detta blev allmänt känt via tidningarna kom telegramväxlingen mellan Bjørnson och Michelsen, som citeras ovan. Redan här visade Michelsen återhållsamhet.

Kung Oscar II tog mycket illa vid sig redan av Michelsens första steg. Själva unionen var synnerligen dyrbar för honom. Han hade mycket svårt att acceptera en upplösning och hade på olika sätt gjort insatser för att få norrmännen att tycka om unionen. En liten – måhända förklarande – fundering i sammanhanget: Varför lyckades kungen övertyga Carl David af Wirsén och Svenska akademien i övrigt att tilldela Bjørnstjerne Bjørnson (och inte till exempel Henrik Ibsen) Nobelpriset i litteratur? Det har hävdats att den norsk-svenske kronprisen Gustaf lyckades lirka med sin far att – trots allt – acceptera upplösningen.

Alltnog: Det blev förhandlingar i Karlstad, där den svenska statsministern Kristian Lundeberg förhandlade med bland andra Michelsen. Det hela utmynnade i en fredlig upplösning.

Möjligen har själva den tekniska utvecklingen lett till att medierna fungerar med större hets 2017 än de gjorde 1905. Ändå har det funnits tillfällen till moderering och tröghet i agerandet. Hittills finns det en del positivt att säga om detta. Det hade kunnat vara värre redan nu! Samtidigt finns en skrämmande bakgrund. Olof Palme kom under tidigt 1970-tal med uttrycket "satans mördare" i samband med en grym avrättning av baskiska motståndsmän.

Falangister och Guardia Civil (falangisternas polis) har inte slutat verka. Det var för övrigt denna polis, som den 3 augusti 2017 hörsammade en efterlysning från turkiska Erdoganregeringen via Interpol av den svensk-turkiske författaren Hamza Yalzin. Gripandet skedde på Barcelonas flygplats, när Yalzin var på väg tillbaka till Sverige efter semester tillsammans med familjen i Spanien.

Här lyckades den svenska respektive den katalanska Pen-klubben i förening övertyga en spansk domstol att det handlade om missbruk av Interpol från en regim, som tydligt åsidosätter mänskliga rättigheter. Det dröjde dock ända till den 5 oktober, innan Yalzin kunde återförenas med sin familj i Sverige. Visst förekommer också i andra länder – bland dessa Sverige – att polis agerar väl hårdhänt i samband med gripanden. Guardia Civil använde dock nypor både mer hårdhänt och mer långvarigt än till exempel svensk polis.

Mot den här bakgrunden är jag benägen att komma med en prognos i fallet Katalonien/Federationen Spanien 2017 – 2018 som är mindre gynnsam än i fallet Norge/Sverige 1905. Trots att Federationen Spanien är en demokrati finns stor risk att utvecklingen blir betydligt mindre gynnsam än i det Norge/Sverige, som 1905 ännu inte uppfyllde krav för att kallas demokrati!

Bertil Lindström

Läs mer debatt av Bertil Lindström: Det är gammalmedias ansvar att hålla ordning bland insändarna

Om verklig kunskap ska spridas måste man få tala och skriva till punkt