Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Det är gammalmedias renhållningsansvar att hålla ordning bland insändarna


”Torftig samtalsnivå hotar demokratin”, var rubriken på en krönika av Tomas Melander i ST den 29 oktober 2017. Debattören håller med.

Enligt min mening tar krönikören här upp en angelägen samhällsfråga på ett mycket intressant sätt! Han hävdar att debattartiklar och insändare kan vara torftiga samt dessutom ofta präglade av grundlösa personangrepp. Här har gammalmedia ett renhållningsansvar. Krönikören föreslår att gammalmedia skall låta bli att publicera anonyma debattinlägg. Här behöver ordet anonym förklaras.

För de funktionärer inom gammalmedia som svarar för att släppa fram debattinlägg till publicering är författarna givetvis inte anonyma. Däremot kan funktionärerna vid själva redigeringen tillåta att (i tidningsfallet med signaturer) författarna blir anonyma för läsarna.

Tomas Melander föreslår alltså att debattinlägg i tidningen skall vara undertecknade av skribenten/skribenterna. Här är jag övertygad om att tidningsläsarna skulle få ta del av inlägg med betydligt bättre underbyggnad av hållbara argument och med betydligt mindre av grundlösa personangrepp än vad anonyma skribenter ibland kan tillåta sig (och tillåtas av redigeringsfunktionärerna).

Läs också: Att vara anonym är inte samma sak som att inte kunna stå för sin åsikt

Mina egna erfarenheter av att vara frilansande tidningsskribent går tillbaka till mitten av 1960-talet. Genomgående – utan undantag – har jag undertecknat mina inlägg med mitt eget namn. Visst har det några gånger hänt att mina insända manuskript har refuserats. Ända fram till mitten av 1990-talet fick jag i sådana fall tydliga besked. Därefter har refuser blivit sådant, som man successivt på något diffust sätt blir allt mer övertygad om.

Tidsförloppet har varit likartat, vad gäller redigeringar av mina texter utan att jag på något sätt kontaktats, innan sådana har gjorts. Till saken hör att jag alltid har haft ambition att lämna ifrån mig texter, som håller hög stilistisk kvalitet. Som läsare blir jag emellanåt störd av stilistiska brister. Ett exempel: Om det står de, när det bör stå dem respektive dem, när det bör stå de, känner jag obehag. (Här tillhör jag numera dem, som accepterar den stilistiska kapitulationen, där dom får ersätta såväl de som dem.)

För några år sedan råkade jag ut för att få ett dem enligt mitt manuskript redigerat till de, När jag länkade mitt inlägg till mitt Facebook-konto lade jag till kommentaren, att jag inte själv var vållande till de-fadäsen. En av mina Facebook-vänner kom då med kommentaren att ha skulle ha betraktat mig som vållande, om han inte hade blivit informerad om redigerarens klåfingrighet. 

När jag summerar mina egna slutsatser i den fråga, som Tomas Melander har tagit upp, blir min formulering: Utöver de problem som Melander tar upp finns det också andra problem. Att få tydliga besked om publicering/icke publicering borde vara en självklarhet. Likaså borde det vara en självklarhet att redigering i förhållande till manuskript skall ske i samråd med skribenten och alltså inte komma en överraskning för henne/honom.

Om ST följer Tomas Melanders förslag, kommer detta troligen att leda till att inflödet av manuskript minskar. Här borde då finnas en möjlighet att styra redigeringskapacitet från summarisk hantering av stora textmängder till mer engagerad hantering av mindre och mer kvalificerade textmängder.

Alltså: Det finns starka skäl att följa Tomas Melanders rekommendation!