Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

DEBATT: Elitidrotten – pandemins heliga ko

Artikel 145 av 148
Corona: Sport
Visa alla artiklar

Ofta hör och ser man Björn Eriksson (BE), ordförande i Riksidrottsförbundet, uttala sig angående elitidrottens prekära situation under dessa coronatider.

BE säger sig ha stor förståelse för myndigheternas agerande för att stävja pandemins påverkan på vårt dagliga liv. Trots detta anser BE att idrotten bör undantas från restriktioner som övriga samhället måste anpassa sig till, eftersom idrotten är så viktig för den enskilde individen och för samhället i stort. De stora ekonomiska bidragen som tilldelas idrotten är aldrig nog. Efter varje tilldelning av resurser från staten är BE tacksam men hävdar att det måste till ytterligare miljarder för föreningarnas överlevnad.

Varför kan idrotten fortsätta sin verksamhet under dessa pandemitider? Svaret från regeringen är att elitidrott räknas som yrkesverksamhet. Enlig mitt sätt att se på saken är yrkesverksamhet något man livnär sig på. Utifrån den jämställdhetsdebatt som pågår kring kvinnlig idrott och dess villkor har jag svårt att tro att framför allt kvinnor som sysslar med lagidrott, kan försörja sig på sin idrott. Hur kan det då vara en yrkesverksamhet?

Dessutom kan man fråga sig om krögare, bartender, artister av alla slag, ljud och ljustekniker, inte är personer som utövar yrkesverksamhet. Eller kan coronaviruset kan skilja på olika yrkesverksamheter? Nu verkar det inte så.

Match efter match ställs in eftersom idrottens utövare, hör och häpna, även de drabbas av viruset. Detta gäller i högsta grad för ishockeyn, men även andra lagidrotter har drabbats hårt.

Vi vet att hemmet är en av de största smitthärdarna för pandemin. Hur många familjemedlemmar har dessa yrkesverksamma idrottsutövare smittat?

Det verkar som om artistens uttryck, the show must go on, har övertagits av idrottsrörelsen. När det infördes restriktioner som drabbade ungdomsidrotten såg BE en stor fara i att ungdomar skulle sluta med sin idrott då de begränsades i tillgångar till idrottshallar för att bedriva träningen utomhus.

Den oron har kulturen levt med sedan pandemins utbrott. All kulturell verksamhet för ungdomar som bedriver körsång, orkesterverksamhet, dans, teaterverksamhet, och så vidare, har snart varit nedlagd i ett år. Min förhoppning är dock att dessa ungdomar kommer att återuppta sina aktiviteter så snart det ges möjlighet.

Det är inte bara nationellt, utan även internationellt, som idrotten tillåts genomföra sina mästerskap. Vid handbolls-VM för damer, var det fritt fram för lagen att passera gränsen för att delta. Samtidigt kunde ett barn som hade en förälder i Danmark och en i Sverige inte besöka den ena föräldern på grund av inreseförbud mellan länderna. Denna restriktion hävdes senare, tack och lov.

Denna skrivelse är inte gjord för att jag vill att restriktionerna för kultursektorn eller andra restriktioner ska lättas. Nej, jag skriver detta för att jag vill att alla ska hjälpas åt att för att vi ska hindra smittspridningen så att vi kan återgå till ett normalt liv. Detta inkluderar även elitidrotten.

Stig Josfalk Bergman, ordförande i Riksförbundet Lokalrevyer i Sverige (LIS)

■■ Följ ST Debatt på Facebook

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel