Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

DEBATT: För lite kunskap i skolvärlden om flickor med ADHD

Den här resan började när vår dotter "Anna" var två år. Hon hade utbrott nästan varje morgon vid lämning på förskolan. På utvecklingssamtal nämndes det att hon var ofokuserad och pratade hela tiden, men glad tjej. Utbrotten fortsatte och när det var dags för förskoleklass kände vi lättnad. Hon trivdes ju uppenbarligen inte på dagis.

Några dagar efter skolstart började utbrotten igen. Vi bar dit ett skrikandes, desperat barn, som t.o.m klöste fröken vid överlämnandet, i desperation. Jag funderade mer och mer, kunde "Anna" ha ADHD? Tog upp det med skolan, men nej, det trodde de inte. I ettan och med byte av lärare förvärrades problemen. "Anna" blev mer och mer desperat och mådde allt sämre. Hon vägrade kliva in i taxin på morgonen. Det hände att jag bar henne dit, satte in henne och sa till chauffören: Åk!

Med gråten i bröstet hoppades jag att hon skulle kliva ur taxin när hon väl kom till skolan.

Många gånger rymde hon till skogen och gömde sig där.

Till slut sa vi upp taxin. Oftast skjutsade jag henne. Många gånger rymde hon till skogen och gömde sig där, när vi skulle åka. Kom vi till skolan vägrade hon ofta kliva ur bilen. Jag bar henne in i skolan tills hon blev för stor. Väl inne i skolan gömde hon sig ofta i källaren eller låste in sig på toaletten. Hon ville inte sitta i klassrummet. Vi hade möten och möten och möten. ADHD trodde de inte hon hade. De såg inga problem. Det var hos oss problemet låg. "Anna" sa ofta att hon ville sitta i liten grupp eller själv. Detta togs upp vid flera möten, ingen åtgärd. Kontakt med BUP, de behövde remiss från skolan för utredning. Men skolan såg ju inga problem, ingen remiss.

Kuratorns kommentar efter det var att det verkligen var en speciell unge.

"Anna" fick högre och högre frånvaro. Jag orkade inte längre "släpa" henne dit. Det kändes som ett övergrepp. Möte med kuratorn. Han ansåg att vi skulle pressa henne mer, vara mer bestämd. Dagen efter pressade jag henne, i tre timmar, till slut var hon förtvivlad och ville sticka en kniv i magen, så hon fick dö. Hellre det än att gå i skolan. Hon kom iväg ändå. Kuratorns kommentar efter det var att det verkligen var en speciell unge. Jag frågade om inte "Anna" kunde få prata med honom. Hon mådde ju så dåligt. Nej, han brukade inte prata med så små barn. Orosanmälan till socialen skulle han skriva, på grund av frånvaron.

En man från socialtjänsten kom hem till oss och efter två möten ringde han och meddelade att de beslutat att lägga ner utredningen. "Anna" hade att bra hem med inkännande föräldrar och stort socialt nätverk.

Till slut möte med skolpsykolog och skolläkare för remiss till BUP. Remiss skrevs, de hade tillräckligt för att misstänka ADHD. Efter flera månaders väntan, första möte hos BUP. De misstänkte ADHD, därför beslutade de att gå vidare för utredning. Förhoppningsvis inom tre månader. Efter åtta månaders väntan sökte vi privat utredning. Diagnosen blev ADHD och högbegåvning.

Allt för många inom skolvärlden har för lite kunskap om flickor (framför allt) med neuropsykiatriska problem.

En glad, trött, något bitter mamma, till en nu glad, förväntansfull 10-åring, som börjar ny skola

■■ Följ ST Debatt på Facebook

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel