Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

DEBATT: Hur ska vi göra för att förbättra för både vårdtagare, personal och anhöriga?

Hur ska vi komma ifrån resonemanget att det bara är förvaring av våra äldre på våra äldreboenden nuförtiden? Vad behöver vi ta tag i?

Hörde på radion den 13 augusti (P1) att de fått ner antalet självmord i våra fängelser genom att personalen är extra uppmärksam och om det behövs så sätter de in extra personal dygnet runt, allt för att förhindra att någon begår självmord.

Hur fungerar det på våra äldreboenden? Vi har en make och en pappa som saknar sjukdomsinsikt, har afasi och väldigt ostadig på benen, makan sköter honom tre veckor av fyra i hemmet, en vecka är han på avlastning och varje gång han kommer därifrån så är han omplåstrad på benen, huvudet eller i ansiktet. När vi tagit upp problemet så är det stående svaret att man inte kan skydda någon hela tiden, saker händer i livet och det finns ingen extra personal att sätta in för lite extra bevakning för att förhindra att personen ramlar och slår sig.

Vi hade tänkt oss att en avlastning skulle vara en hjälp så att maken ska kunna bo hemma så länge som möjligt. Ett sätt för makan att hämta igen sig i lugn och ro och ladda batterierna. En känsla av att maken är i goda händer och får den omvårdnad han har rätt till och behöver, där personalen har kunskap och vet vad de ska göra när personen inte kan förmedla sig, när nej kan betyda ja och tvärtom och kunskap att bemöta ilska som kan bero på frustration på grund av att han inte får fram det han vill säga. Av det vi har fått uppleva hittills så har avlastningen bara skapat onödig stress veckan före han ska dit och under hans vistelse där.

En annan kommentar vi fått är att han ju ramlar hemma också. Med det resonemanget så ska man kunna kräva lika mycket av en lekman (anhörig) som av en organisation som har utbildad personal, eller hur fungerar omvårdnaden av våra äldre nu? Lämnar vi våra äldre vinn för våg till outbildade personer?

Min fråga är: Hur ska vi göra för att det ska bli bra för alla parter vårdtagaren, personalen och anhöriga?

Vad behöver vi ta tag i? Hur kan vi få igång en diskussion mellan anhöriga (som känner vårdtagaren bäst) och personal, utan att personalen ska känna sig påhoppade och kränkta?

Det enda vi vill är att våra anhöriga som behöver hjälp på ålderns höst ska få en så professionell omvårdnad som möjligt utan att vi som anhöriga ska känna att vi måste kontrollera att de får det.

Jag öppnar upp för en diskussion. Varför inte lära av hospice (Sidsjön)? Deras sätt att bemöta vårdtagaren, anhöriga och ta hand om sin personal har jag bara hört positivt om.

Orolig anhörig

■■ Följ ST Debatt på Facebook

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel