Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Kåseriet är en konstform på utdöende – det vore fint om det återuppstod

Debatt

En inte oväsentlig del av det dagliga läsandet utgör lokaltidningen - lika oumbärlig som kaffekoppen och frukostmackan.

Ständigt återkommande inslag i läsningen utgör krönikorna, som tycks kunna handla om precis vad som helst. Jag räknar till femton fasta krönikörer, redovisade på sidan Alfwar & skämt i ST - min lokaltidning. Merparten av krönikörer känns igen som tidningens journalister. En del av dem utmärkta och alltid läsvärda - andra dåliga på gränsen till pinsamma. Därtill kommer en eller annan krönikör utanför den fasta raden - ibland på kultursidan, eller någonstans bland det politiska materialet.

Jag funderar ibland över vad som kännetecknar en krönika och vad som ibland snarast skulle kallas för kåseri. Vid enstaka tillfällen varken eller. SAOL definierar ordet krönika som "historisk framställning i tidsföljd". Kåseri beskrivs i samma SAOL som "lätt och roande skildring". I mitt tidigare liv i bokhandeln - jag tänker 60 - 70-tal - var kåserisamlingarna en kassako i julhandeln.

Författare – som inte sällan skrev till vardags i dagstidningarna – gavs ut i samlad bokform och ansamlades i ansenlig mängd under julgranarna. Efterfrågade favoriter var till exempel Torsten Ehrenmark, Olle Carle (Cello), Kar de Mumma med flera. En lite speciell författare i sammanhanget var Staffan Lindén, som utgav Staffans Stollar som bestod av teckningar försedda med korta, milt ironiska och lite filosofiska texter om livets små och stora skeenden. En favorit.

Numera för kåseriet en tynande tillvaro. Jag kan bara erinra mig en fast hållpunkt för kåseriet – sist i God Morgon Världen i P1, som med blandade skribenter mutat in några minuter för konstformen innan söndagens högmässa.

Numera är jag borta från det aktiva bokhandelslivet, men tror mig veta att kåserisamlingarna numera är ganska sällsynta. Nya tider, andra trender och tendenser.Det vore trivsamt om kåseriet fick en liten renässans, blev avdammat och upputsat och fick ett nytt självförtroende i dagens mediebrus.

Läs merav Svenarne Jansson: Samtalen som bara blir prat

En filosofisk betraktelse