Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Mittmedias försäljning av ST-konsten sänker kulturmörkret över Sundsvall

Mittmedias försäljning av ST:s konstverk som är deponerade på Sundsvalls museum har upprört många, både på sociala medier och i världen utanför. Här ett debattlägg av Börje Alström, f d chefredaktör för ST och docent i journalistik, med svar av Mittmedias kulturchef Gunilla Kindstrand.

Under tiden 1976 till 1989 var jag chefredaktör för Sundsvalls Tidning. Vi hade då en omfattande kulturbevakning med många vassa skribenter under ledning av kulturchefen Curt Bladh. Curt var älskad och fruktad, men ingen var likgiltig inför ST:s kultursidor. Så skall den lokala kulturbevakningen fungera.

Som en sidogren bedrev ST också gallerirörelse i Versalen. En mer konkret expansion av kulturverksamheten. Vi inbjöd konstnärer inom vårt spridningsområde till en lokal Liljevalchsutställning, det vill säga en aktivitet där konstnärerna fick skicka in sina verk, få dem jurybedömda och där de tio främsta fick ställa ut på galleriet och en utsågs till årets stipendiat och belönades med 10 000 kronor.

ST:s dåvarande ledning värnade kulturen. Vi såg också till att god konst och andra intressanta föremål fanns i företagets lokaler som stimulans för oss som arbetade i huset.

På 20-talet verkade Leander Engström som kontorist i företaget. När vi fick reda på att ett stort verk av honom fanns i Fornminnesföreningens ägo beslutade styrelsen att köpa in målningen för att bevara den i Sundsvall. Likadant gjorde ST med verk av Hjertén, Osslund, Hedberg och Blomqvist, för att bara nämna några.

Läs om försäljningen: Mittmedia säljer bort ST:s konstdyrgripar

Idag finns en annan ledning och andra ägare till ST. Borta är den lokala anknytningen, den historiska kunskapen och respekten. Historielösheten visade sig när ST bytte byggnad till huset vid Idrottsparken. Jag blev då kontaktad för att hjälpa till med att värdera ST:s omfattande konstinnehav. Jag blev chockad över att allt skulle väck. Jag frågade vad syftet var. Fick inget svar. I innehavet fanns många unika bilder över Sundsvall och dess kvarter och därmed den utveckling som staden genomgått. Där fanns också en samling av landets främsta tidningstecknare som kunde bidra till förståelsen av journalistikens utveckling. Inget av detta var intressant att behålla för den nya ledningen. Allt skulle väck.

Det mesta såldes på Galleri Versalen och Galleri Stadsbacken och meningen var att avkastningen skulle gå till ett stipendium i bildjournalistik till Mittuniversitets studenter i ämnet.

Kvar var de främsta verken. De hade ingen lokal köparmarknad. Jag föreslog att de borde säljas på något av auktionshusen i Stockholm om företaget var i behov av ytterligare kapitaltillskott. Så var inte fallet. Då föreslog vi att de skulle deponeras på museet. Vilket också blev resultatet. Sundsvallsborna skulle få se framstående verk av några av landets främsta konstnärer. Verk som lokala museer aldrig kan köpa in.

Där har de hängt tills nu.

Läs om utställningen: Många godbitar

Dagens ST har en utmärkt kulturredaktör i Susanne Holmlund. Kunnig och alert i bästa lokaltidningsanda. Men i övrigt har kultursidorna liksom produkten i övrigt en sorglig utveckling. Mer och mer gemensamt stoff i Mittmedias alla tidningar. Allt sämre lokal bevakning och ingen grävande journalistik värd namnet.

Koncernledningen går på inköpsronder i det svenska tidningslandskapet och förköper sig. Pengarna tryter och kulturen drar kortaste strået. Mångfalden är borta i Sundsvall och nu står nästa slakt på tur i Östersund om jag fortfarande kan tyda tecknen.

Som medieforskare vågar jag säga att allt inte kan hänföras till medieutvecklingen. Fortfarande betyder ledarskap och god personalförsörjning möjligheter till en fortsatt intressant produkt som kan leva på sina intäkter.

Tidningsledningar behöver inte vara offer för sin samtid men en kommun kan bli det utan engagerade massmedier.

Gunilla Kindstrand svarar: Nya tider ger nya villkor

Det råder ingen tvekan om att staden Sundsvall har en imponerande tidningshistoria. Det har nog heller inte undgått någon att lokaltidningarna just nu möter en historiskt svår ekonomisk utmaning. Men det är förvånande att en docent i journalistik beskriver denna förändring som vore det en lokal fråga för Sundsvall och MittMedia-koncernen. Digitaliseringen förändrar i själva verket hela vårt samhälle, vårt vardagsliv och våra relationer. En följd är att allt fler väljer bort papperstidningen, vilket i grunden utmanar lokaltidningarnas affärsmodell. Situationen är densamma i så gott som hela västvärlden.

Kulturlivet och kulturjournalistiken har förändrats radikalt sedan den tid som Alström beskriver som den gamla goda. Som en konsekvens har vi idag färre bokrecensioner i utbudet men satsar mer på lokal kulturbevakning i kombination med nationell utblick. Förändringen bygger på ingående undersökningar om vad publiken efterfrågar. Ytterligare en (för mig) viktig förändring är att fler kvinnor numera medverkar som kritiker.

Turerna kring konsten i MittMedia kom som en nyhet för många av oss, men till skillnad från Alström har jag lyssnat till flera inblandade och fått en betydligt mer komplex bild av förhandlingarna med museet. Även om också jag helst av allt skulle se att tavlorna blev kvar i Sundsvall har jag förståelse för att det, i tider av ekonomisk utmaning, behövs en överblick över innehavet och en professionell värdering (vilken nu alltså görs av Uppsala Auktionskammare). Jag skulle också önska att intresset för samlingen varit så stort som Alström beskriver. Men sju av åtta aktuella tavlor förvarades i museets förråd när MittMedia bad att få se dem.