Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Om verklig kunskap ska spridas måste man få tala och skriva till punkt

För att alla aspekter av en viktig fråga ska komma fram, och kunskap ska ersätta hat, måste medierna kunna tillåta längre artiklar och resonemang, skriver Bertil Lindström.

Fredag den 11 augusti 2017 recenserades Maria Schraders film Farväl Europa i bland annat Sundsvalls Tidning och Dagens Nyheter. I filmen visas scener ur författaren Stefan Zweigs fem sista år (1936 – 1941).

Filmens avslutning (Epilogen 1941) skildrar sorg och förtvivlan, när en hushållerska och en trädgårdsmästare funnit att deras husbonde har tagit sitt liv. Biobesökaren får följa ett förlopp, där Zweig hyllas som intellektuell gigant men också möter förebråelser och vädjanden, när han mycket halstarrigt vägrar ta entydigt avstånd från nazisternas grymheter och dessutom inte vill bistå en del förföljda människor, trots att det är möjligt för honom. Vad gäller det sistnämnda, lyckas man dock övertala honom.

Filmen är lärorik – väl värd att se. Både Kristoffer Vital/TT i Sundsvalls Tidning och Björn Wiman i Dagens Nyheter presterar helt godkända recensioner.

Trots det godkända betyget känner jag mig besviken över att själva ämnet inte har behandlats på sätt, som världen behöver. Även om tillvaron blev mindre farlig, när nazismen besegrades, återstår ändå farligheter, som kan härledas till att lättillgängliga kunskaper är dåligt spridda och som därmed borde kunna minskas.

Här skulle jag önska att DN:s kulturchef Björn Wiman gav plats för mer av kunskaper och insikter i den tidning, där han är stor makthavare. Hans stall av kulturskribenter borde kunna kompletteras med kunniga frilansare, som nu ingår i tidningens ständigt refuserades skara.

I Sveriges medielandskap finns det tidningskoncerner, som - var och en - förfogar över en sammanlagd spaltmeterkapacitet, som är tillräckligt stor för att kunna bjuda de rikstäckande tidningarna – till exempel Dagens Nyheter – en konkurrens, som skulle vara hälsosam för opinionsbildningen i landet. Här behövs bara en förutsättning, vad gäller de centralt placerade makthavarnas styrning av de olika koncern-tidningarnas publicering: De centralt placerade cheferna skulle - åtminstone tillfälligtvis – kunna tillåta enskilda koncerntidningar att själva förfoga över sina egna spaltutrymmen istället för att tvingas underordna sig koncernstyrning.

Därmed skulle det bli möjligt att ge plats för artiklar med det antal ord/tecken, som förekom i debatt- och kulturartiklar för ett par decennier sedan. De publicerade artiklarna borde sedan kunna refereras och diskuteras i samma höga grad – till exempel i Sveriges Radios ekosändningar – som motsvarande inlägg i rikstidningar.

På det här sättet borde det vara möjligt att få tillbaka viktiga delar av det mediaklimat med mångfald, som präglade bland annat Nordamerika och de demokratiska delarna av Europa under större delen av 1900-talet.

Thomas Mann (och några av hans anförvanter), Stefan Zweig med flera verkade i ett sådant klimat och fick därmed genomslag i rättsstater med yttrandefrihet. Att allmänheten/väljarna i många fall – med olyckliga följder – var som döva/blinda är en annan sak. Att hantera detta blir en särskild uppgift för intellektuella eller politiska ledare.

Det finns skrifter – ibland med stort genomslag – som i en del fall pekar på att Stefan Zweig hade fel i sin halstarrighet. Andra skrifter – också med stort genomslag – pekar på att han hade rätt.

Thomas Manns dotter Erika publicerade 1937 boken Zehn Millionen Kinder (tio miljoner barn). Boken översattes till flera språk och såldes i stora upplagor. Här beskrevs hur barn i Tredje riket hjärntvättades och hanterades strängt – i många fall mycket grymt – för att utvecklas till lydiga redskap i händerna på de nazistiska ledarna. Den svenska översättningen kom 1938. Det finns ett exemplar av boken i Sundsvalls stadsbibliotek (anskaffad 1939).

Erika Mann levererade starka belägg för att Stefan Zweig hade fel.

Den unge skribenten Stig Dagerman genomförde 1946 en strapatsrik resa i det besegrade Tyskland. Mycket snart levererade Dagerman boken Tysk höst. Via översättningar fick boken stort genomslag.

Dagerman lyckades målande beskriva ett mänskligt elände – som bland annat drabbat mycket små barn - i olika ockupations-zoner. Här finns beskrivningar om hur kvarvarande källarutrymmen, tidigare utrymmen för fångna nazistmotståndare etcetera nu används som knappt ens nödtorftiga skydd mot kyla, fukt och infektionsfara.

Som sex/sjuåring upplevde jag (Bertil Lindström) hur vuxna i min omgivning predikade om det elände, som drabbade små barn i Tyskland. Beskrivningarna fick visst genomslag – låt vara att de i en del fall begagnades som argument för att jag skulle äta upp mina matportioner. Ganska snart kom min och mina syskons motfråga: Varför skickar ni inte den lämnade maten på våra tallrikar till Tyskland?

Dagerman levererade starka belägg för att Stefan Zweig hade rätt.

De intellektuellas uppgift var att värna om läsarnas och allmänhetens förmåga att inse/begripa alla aspekter och att inte förblindas av hat. En meningsfull och fruktbar debatt förutsätter att det finns tillräckligt stort utrymme för att skapa tydlighet i argumentationen. Nutidens ord/tecken-begränsningar gör att utrymmet blir otillräckligt.

Läs mer av Bertil Lindström: Det var mer okultur i svensk politik förr

När samhällsställning var viktigare än kompetens